- Project Runeberg -  Samlade allmogeberättelser / Första delen /
368

(1898-1899) Author: Gustaf af Geijerstam With: Jonas Lie, Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 3(368 —

— Det har varit, som om han rakt inte brytt sig
om mig.

Hon teg en stund, som om hon hämtat andan.

— Jag har vetat det en bel månad, kom det till sist.

— Hvilket?

— Att han skulle resa.

Hon sjönk ihop igen och brast i gråt.

Deu gamla modern greps af medlidande. Hon hade
själf födt sina barn med heder, ocli det gjorde henne så
innerligt ondt, att hennes älsta dotter skulle sitta där som en
fattig torparetös, rådlös och öfvergifven, med ett barn, som
ännu inte sett världen, och som aldrig skulle få se en far.

— Stackars barn, sade hon. Du har inte haft’et bra.

Hon gick bort och klappade dottern på axeln, medan

tårarna rullade utför hennes infallna kinder.

•— Man ska’ inte vara för godtrogen, sade hon.

Och då hon inte kunde hitta på något annat att säga,
upprepade hon för sig själf, alldeles som om det hade
inneburit en tröst:

— Nej, man ska’ inte vara för godtrogen.

Hon började på nytt att pyssla i stugan, stilla och tyst,
för att inte störa dottern.

När Sven Ersson kom in, gick ban bort och satte sig
för sig själf. De båda kvinnorna sågo på hvarandra och
förstodo båda, att han visste det. Det var som en lättnad.
Ty då behöfde man inte börja med att berätta.

— Är det nå’t galet fatt? sade Sven Ersson till sist.
I tiger så underligt.

— Ja, du vet väl . . . började Katrina.

— Jansson har rest, ja, sade mannen. Det vet jag.
Men det är väl aldrig något mer?

Det kom intet svar. Elden blossade upp en stund och
kastade ett skarpt, rödaktigt sken framåt det mörka golfvet.

— Är det något mer? säger jag.

Sven Ersson reste sig.

— Var lugn nu, far, började Katrina, medlande som
vanligt.

Sven Ersson gick fram mot Johanna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:10:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samallmoge/1/0372.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free