Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(37 —
Det var en mörk afton i slutet af November. Till
Skogerum hade kommit underrättelsen, att den bondson, som
varit Johannas fästman, utan att någon vetat af det på
förhand, sagt adjö hemma ocli rest till Amerika. Det var slut
med Johannas kärleksdrömmar. Den starka flickan satt
nedböjd på sängkanten ocli grät. Katrina gick stilla och
sysslade i stugan utan att tala.
Modern hade icke hjärta att tala till dottern. Sedan
veckor tillbaka förstod hon, hur allt var fatt, men när
dottern ingenting sade, hade också hon tegat. Och när slaget
nu kom, stod lion rådlös.
— Mor, kom det till sist bortifrån sängen.
Det stack till i den gamla. Hon ville så gärna säga
något, men hon visste, att ingenting ändå kunde lätta. Och
bon hade ingenting annat att svara än:
— Hvad vill du?
— Mor, sade rösten igen. Hvad ska’ far säga?
Just det hade den gamla tänkt på. Hela tiden hade
hon grubblat på detta, tänkt öfver, 0111 det ej kunde
uppskjutas, bråkat sin hjärna hit och dit med skäl,
tröstegrunder och föreställningar. Men nu när dottern sade det, visste
bon med ens, att det inte fans något uppskof, och med
förskräckelse förstod hon, att om en liten stund skulle han vara
inne, och då skulle han få veta allt. Hon föresatte sig bara
en sak: han skulle inte få slå dottern. Och med lugn röst,
som om hon talat om något belt alldagligt, svarade hon:
— Det blir inte bättre, för att han blir ond.
Johanna talade inte mer. Hon bara steg opp och
knäppte ihop kläderna om sig. Hon gjorde ett par rörelser
med kroppen, som om hon frös, satte sig i en vrå bakom
spiseln och stirrade på elden.
— Du ska’ inte sitta så där, sade modern. Kanske
skrifver han till dig, att han kommer hem, eller att du får
komma efter, när det är öfver. Då kan ju allt bli bra.
— Det gör han inte, svarade flickan. Han har varit
så underlig på sista tiden.
— Hur då? sade modern och såg opp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
