Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(385 —
till en son, som varit borta i tjugo år ocli nu skickat efter
dem. Men fast de visste, att de foro en sorgfri ålderdom
till mötes, sågo de nedslagna och bekymrade ut. Gubben
såg sig oupphörligt omkring, som om ban varit rädd att han
var i vägen, ocli gumman grät bela tiden. Ingen hade följt
ned till kajen för att säga dem farväl.
Ångbåten var midt ute i hamnen. Det hördes ett
hurrarop från strand från alla dem, som trängdes om
hvarandra för att uppfånga en sista skymt af de sina. Sven
Ersson sköt sig fram i trängseln. Han ville se sonen en
gång till.
Gustaf stod längst framme vid relingen och tog af sig
hatten. Sven Ersson gjorde på samma sätt. Men i
detsamma svängde ångbåten långsamt, en tjock rök slog fram
från den höga skorstenen, maskinen gjorde några kraftiga
stötar och bakom kommandobryggan försvunno de viftande.
När båten för full fart svängde söderut i sundet,
syntes deras hattar och näsdukar som svarta och hvita prickar
mot den blå vårhimmelen.
Sven Ersson gick ut i staden. Han hade uträttningar
att besörja, och utan att glömma något, köpte han, hvad
köpas skulle. Men bela tiden kunde ban ej få ur tankarna
de båda gamla, som han sett på fördäcket. De stodo för
honom som spöken, och han tänkte sig ovilkorligen, hur det
skulle vara, om lians son en dag skref till honom: »jag vill
inte komma hem, utan I och mor får komma öfver till mig.»
Ocli när han var på hemvägen, såg ban ännu den
gamle backstugusittaren, som stod främmande på däcket,
främmande för alla dessa, hvilka reste ut för att söka sin
lycka, och gumman, som grät af ängslan att aldrig komma
hem igen.
Sven Ersson tänkte vidare. Det var kanske inte
något att gråta för. Kanske fingo de det bra på gamla <la’r,
blefvo omhuldade och fägnade på mångahanda vis. Men
ban var ingen backstugusittare. Han behöfde inte taga
nåde-gåfvor. Nej. Men någon likhet var det i alla fall. Och
Sven Ersson fann likheten däri, att hans son kanske inte
skulle komma tillbaka han häller.
Gernandts Folkbibliotek. I. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
