Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(386 —
När han kört in på den smala skogsvägen, som ledde
hemåt, såg Sven Ersson någon komma långsamt gående
emot sig. Han körde i skridt öfver stenar ocli rötter, som
lågo öfver vägen, ocli det dröjde en stund, innan han såg,
hvem det var.
Jan Jansson var det. Med klockkedjan dinglande på
den stora magen och stödjande sig på knölpåken, kom han
långsamt utåt vägen. Han var tjock och rödbrusig som
förut, men han såg äldre ut och gick sämre.
Sven Ersson tog åt sig tömmarna och ville köra förbi.
Men den andra hejdade honom.
Det var sex år sedan det stora nappataget, och på
mellantiden hade gubbarna inte talats vid, utom den enda
gången på kyrkbacken.
Sven Ersson höll in sina små hästar och hälsade.
— Det ser ut att bli godt vårväder, sade Jan Jansson."
— Det gör så, svarade Sven Ersson.
— Jag gick förbi hemma till dig, fortfor Jan Jansson.
Höstrågen står vacker.
— Ja—a gudskelof, det gör den, sade Sven Ersson.
Jan Jansson pustade. Så såg han inåt skogen och
yttrade:
— Jag såg en liten pojke, när jag gick förbi gård n.
Var det . . . han det?
Sven Ersson tittade opp och blef förvånad.
— Joo, det var din sonson det, sade han.
Jan Jansson stod en stund stilla och stack med
käppen i marken.
— Du har väl varit och följt din son, kan jag tänka,
sade han till sist.
— Jag har så gjort, svarade Sven Ersson.
Den andre suckade.
— Jag gjorde det, jag ock, sade ban. Men min pojke
kom aldrig tillbaka.
— Ne—nej, menade Sven Ersson. Han hade sina orsaker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
