Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 390 -
snällt och molade för sig själf hela dagen ute på gården,
lekte och hittade på allt möjligt, men glömde ändå inte,
hvad han hade för händer.
Ju svagare Sven Ersson blef, desto mera fäste ban sig
vid pojken. Han tog honom med sig ut i skogen, pratade
och förklarade för honom, alldeles som om ban var en stor
människa, och när han blef ensam med honom, klappade
ban honom på hufvudet och kallade honom för sin son med
ett så underligt, frånvarande uttryck i sitt ansigte, att pojken
blef ängslig och tyckte, att ban var satt till att vakta morfar.
Ty att han nu var morfar och inte far, började gossen så
småningom att begripa.
Men i Sven Erssons sinne sammanblandades känslorna,
så att tanken på den bortavarande blefvo liksom till ett eller
flyttades öfver på den, ban såg inför sina ögon. Och en
gång hade han till och med låtit undfalla sig ett yttrande
oin, hvem som skulle få gården, ifall Gustaf till sist ändå
ville stanna i Amerika.
Johanna såg detta, och hon fick tankar, som hon inte
tordes tänka till slut. Nu mer än någonsin var hon gårdens
herre. Hon styrde och stälde utomhus, brukade jorden och
planerade för framtiden. Hon hade åldrats. Hennes ansigte
var icke så finhylt som förr, det hade fallit ihop och
rodnaden hade försvunnit, efterlämnande den obestämda
ansigts-färg, som kommer med åren.
Axlarna hade blifvit bredare och bröstet flatare. Hon
såg ut som en välbestäld bondhustru, och händerna voro
seniga som på en karl. Men sitt lynne hade hon kvar, hon
var den enda på gården, som ännu sjöng, när hon arbetade,
och hon var inte längre rädd att tala om sitt barn. Ty hon
visste, att bon hade gjort skäl för gossen.
Att Gustaf skulle komma hem, det hoppades bon som
de andra. Det var så tyst på gården, tyckte hon, när ban
var borta. Far var så olycklig, mor så nedslagen. Och med
bonddotterns inrotade föreställning om, att det är sonen, som
skall ärfva faderns gård, sköt hon bort alla tankar på, hvad
som skulle kunna hända, ifall ban ej återvände. Hon tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
