Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(391 —
dagen, som den kom, och litade tryggt på, att nog skulle
hon slå sig fram i lifvet.
Men när Sven Ersson började tala om, att Gustaf
kanske ändå inte skulle komma hem, då började hon nästan
hoppas, att hon under alla dessa år inte arbetat alldeles
förgäfves, och hon tyckte som så, att om lion fick lösa ut
gården från syskonen, hon som ändå gjort det mesta där, allt
sedan fadern blef svag, så låge det ingen orättvisa däri.
Och när hon tänkte på, att den dag kanske skulle komma,
när hon fick lämna en stor, välskött gård åt lill-Sven, då
gick det alldeles rundt för henne. Det var inte långt ifrån,
att hon tyckte, det skulle vara nästan förmer, än om hon
blifvit gift, som ämnadt var, och pojken kanske fått en hoper
syskon, som han fått dela med.
Men Johanna fick ingen visshet om, hur det en gång
skulle bli efter faderns död Ty dagarna gingo under väntan
och oro, och ju mer det led emot höstens tid, och ju längre
dagarna blefvo, desto tyngre blef lynnet på de gamla, som
båda längtade och grämde sig, hvar på sitt vis. Det var nu
på tredje året, som Gustaf varit borta, och ännu hade han
inte skrifvit något om, när han en gång skulle komma hem.
En dag Ii ek Sven Ersson en svimning igen, och blef
lagd i den stora sängen inne i kammaren, där alla i
Katri-nas slägt brukat att" dö. Efter den dagen steg han aldrig
opp mera.
Han kvicknade till och blef vaken, men ban var
oredig i sina tankar, låg mest stilla och grubblade, men talade inte.
Den enda, han brydde sig om, var lill-Sven. Honom
skulle han jämt ha vid sängen, och han blef misslynt, när
barnet ville gå ifrån honom. Tålig som alltid, gick gossen
omkring i det tysta rummet, och när morfadern ropade
honom till sig, kom han fram till sängen och såg på den
sjuke med stora, undrande barnaögon.
Det blef morgon och kväll, kväll och morgon, och
ännu låg den sjuke orörlig som förut och talade nästan aldrig.
En morgon rätade Sven Ersson plötsligt upp sig och
frågade, om inte Gustaf var hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
