Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(393 —
Den sjuke talade tyst och med ansträngning. Men
ingen af kvinnorna vågade störa honom. Lill-Sven lät sin
hand ligga kvar i gubbens och grät ej, såg bara på
morfadern med samma stora, undrande blick.
Ja ja, fortfor Hven Ersson, han begynte lida uöd,
och sedan fick ban vakta svinen. Men det var väl ingen
skam att vakta svin. Det hade han gjort förr. Och det är
inte slut än. Ty sedan sade ban, att ban ville stå opp och
gå till sin fader. Och fadern steg opp och lopp emot honom.
Men jag kan inte stiga opp. Jag kommer aldrig opp. Och
han hinner inte hem. Men ban lät slagta den gödda kalfven
och skjuta med bössor och spela på handklaver. . .
Sven Ersson tystnade, och när ban såg opp, var hans
blick klar. Vid sängen sutto kvinnorna och gräto, och när
lill-Sven såg de andra gråta, började också hans tårar att
rinna, och ban torkade dem med den lediga handen, så att
det blef stora ränder på hans röda kinder.
— Har jag sagt något? sade Sven Ersson.
Han nickade åt sin hustru, som om han velat säga
något mer. Så drog han undan sin hand från gossens,
knäppte ihop båda händerna öfver bröstet och sade med
låg, tydlig röst:
En får aldrig, det man önskar i lifvet. Nej, aldrig!
Så dog gamle Sven Ersson på Skogerum, som alltid
hade haft lyckan med sig. Och dagen därpå skref .Johanna
ett långt bref till brodern och talade om, att fadern hade
fått sluta.
Fram mot julen kom svar, att Gustaf skulle komma
hem och öfvertaga gården. Han hade träffat en svensk
Hicka, som ville följa med honom tillbaka, och med henne
tänkte ban gifta sig.
Johanna grubblade litet öfver detta. Hon hade
arbetat mycket och aldrig tänkt på att begära lon. När hon nu
visste, att Gustaf kom hem, böjde sig hennes tankar för
verkligheten, och hon begärde ingenting, som hon visste vara
omöjligt. Af allt som hände, var hon van att taga det bästa,
och det föll henne aldrig in att grubbla öfver, hur det kunde
ha’ varit. Hon tyckte det var rätt, att gården stannade i
Gernandts Folkbibliotek. 1. 50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
