Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39 fi —
Mor Lena var enka och hade en enda pojke, som hette
Karl Johan. Utom när han gick i skolan, hade han altid
bott ensam med modern ute på den lilla ön, och utom
herrskapsfolket, som hälsade på, hade han sällan sett någon
annan människa. Ty det var just ingen, som ofta steg i land
på Rågholmen. Mor Lena var nog vänlig, och på kaffe bjöd
hon altid. Men det var ändå ingen, som vidare brydde sig
om att fara dit, i stället var det mången, som såg snedt på
mor Lena för de många lina bekantskapernas skull.
Karl Johan gick för sig själf och stälde på backarna.
Han bar in vatten och ved, metade fisk och låg ute på sjön
och kånkade med den gamla skötekan, som fadern brukade
ro i, medan han lefde. När ban fick se folk, sprang han
och gömde sig bland buskarna som en liten vilde. Och när
de rodde bort igen, stod han bakom ett träd på strand och
såg efter dem, undrande, hvart alla båtar, som rodde
omkring på vattnet, kunde ta vägen. Skolan gick ban igenom,
ocli läste fram sig för prästen, gjorde han. Och ändå var
det knappt, att han kände till mer af världen än stugan och
potatistäppan, grandungen, som växte på ön, klippan, där
han brukade meta aborrar med en knappnål till krok, ocli
fjärden, som ban var rädd för, när det blåste hvita vågor.
Katekesen hade han aldrig varit styf i. Han kunde
aldrig lara sig hvarken att läsa utantill eller svara på
förståndsfrågor, ocli hade inte mor Lena varit hos prästen och
gråtit och bedt, så var det många som sade, att han inte
hade fått gå fram. Fram kom han emellertid, ocli det var
det enda Karl Johan brydde sig om. Ty en sak kunde han
i alla fall, ocli det var räkningen. Det hade skolmästarn
själf sagt honom. Och därför tyckte Karl Johan mer om
skolmästarn än om prästen.
Karl Johan kom mycket väl ihåg, när fadern dog. Det
var just vid den tiden, när de hade börjat bygga så mycket
villor i trakten. Han mindes, hur karlarna rodde bort med
kistan, och att modern grät, så att tårarna runnö omkring
hennes spetsiga näsa, när de båda efteråt sutto ensamma i
stugan. Då började han också att gråta, men på kvällen,
när de gingo till sängs, såg ban, hur modern låg vaken och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
