Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(418 —
svarade, att hon hade altid misstänkt långa Anna för att
springa med skvaller. Men nu kunde ingen människa hjälpa
det. Och det var inte vardt att vara ledsen för småsaker.
Det blef en hel hop, de båda hade att säga
hvarandra nere vid båten. En hel timme dröjde det, innan Karl
Johan rodde tillbaka. Och när de skildes, hade de kommit
öfverens om, att kalla hvarandra för du, då ingen kunde
höra dem. —
Under den vintern träffades Karl Johan och Sophie, så
ofta det kunde bära till. Men när våren kom, och
marssolen sken blank öfver smältande drifvor och drifis, när
skogen stod våt och grön, och det droppade från björkarnas
slokiga grenar, då kom Sophie ofta öfver och handlade i
Jönssons bod, och om söndagarna hade de sina ställen, där
de träffades. Ty i skogen fans det stenar att sitta på, där
snön smält undan, och stenhällar, där de kunde smekas och
prata, medan de mörka träden susade omkring dem af
lättnad, att vintern var förbi.
Men till sist, när det blef fråga om giftermål, då grät
Sophie sina modiga tårar. Ty hon tänkte på fadern, som
aldrig skulle gå in på, att den rika bonddottern gifte sig
med den fattige bokhållaren, hvilken till på köpet bara var
son till gamla mor Lena på, Rågholmen. Men Karl Johan
tröstade henne och sade, att han skulle nog försöka. Ty när
han satte sig något i hufvudet, så brukade han ockå vara
karl för att drifva det igenom. Och när Karl Johan sade
så, då tyckte Sophie också, att det lät möjligt. Ty skulle
någon kunna få makt med fadern, så var det då Karl
Johan.
Rike Per Ohlsson satt på en stor gård, som rymde
många hemman, och från far till son hade den gått i arf
genom slägten i öfver hundra år. Många nyheter hade
kommit in i socknen, medan ban lefde. Men Ohlsson tyckte
inte om dem, och ban skötte sin gård och sin familj, som
hans far hade gjort före honom, och som han ville, att hans
son en gång skulle göra, när han var död. Sträng var
gubben, men reel i alt, livad han företog sig, envis som synden,
tog icke skäl och gaf icke häller. Hans vilja var nog, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
