Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3(425 —
människor. Därför hade lian också glömt bort att läsa i
Skriften, och ban blandade inte längre in några bibelspråk
i sitt tal.
Men den, som inte var glad, det var Sophie. Hon gick
bela sommaren omkring som en strykrädd hund, hvilken
kryper för alla människor. Skygg hade hon altid varit och
rädd för folks prat. Men hvad bon nu gjort, syntes henne
så oförväget, att det aldrig kunde föra godt med sig. Och
hade det inte varit för Karl Johans skull, hade hon önskat
sig döden inånga gånger. Inte hade hon behof t vara så
ängslig annars, ty ett barn kunde nog fadern förlåta henne. Det
skulle ha blifvit bröllop och vigsel för henne som för andra,
och hur snart det sedan blef barnsöl i huset, det angick
ingen människa. Men det här var värre. Ty det var gjort
för att trotsa fadern. ()ch Sophie sade ofta till Ivarl Johan,
att hon hade onda aningar.
— Pub! sade Karl Johan och skrattade. Hvad kan
ban göra dig? Nu är det han, som får tacka till, att jag
vill gifta mig med dig.
— Det var vackert sagdt, menade Sophie.
Men Karl Johan svarade bara, det det var inte vardt
att låta illa för ett skämt. Hon måtte väl känna sin Karl
Johan. Han var karl att greja värre saker än så, och Gud
skulle nog underligen hjälpa honom den här gången, som
han hade gjort så ofta förut. Nu var det så godt att tala
med gubben, när höbärgningen var öfver. Ty nu var det
färdigt! Och det som var gjordt, kunde hvarken döljas
eller ändras.
Och så blef det utsatt en nv söndag, när Karl Johan
andra gången skulle tala vid Pehr Ohlsson.
Det var en vacker sommarmorgon med frisk blåst.
En strykande sydvest låg in öfver fjärden och dref de
mörkblåa vågorna med sina hvita kammar lifligt jagande hvarandra
fram mot strandens stenar, där de krossades och i sugande
gungning slogs tillbaka mot närmaste våg, emot bryggans
pålar, där de brötos och plaskade under det vattendränkta
timret. Båtarna, som lågo och höggo med fören, satte de i
en gungande rörelse, och i segelbåtarnas hvita dukar fläktade
Gernandts Folkbibliotek. I. 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
