Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som grät, och när hon kom fram, såg hon, att det var Jan
Nils som låg framstupa i gräset och snyftade, så att han
skälfde. Och utan att våga gå fram satte hon sig ned ett
stycke ifrån honom och underliga tankar runnö henne i
hågen. Han måste vara mycket olycklig, när han grät så stridt,
så han inte hörde henne komma. I)et var nog sant, tänkte
hon, och han gråter för att han skall komma i strid med
sin mor för min skull. — För inte öfverger han mig — det
var inte tänkbart. — Vi ha ju varit glada åt hvarandra i
så många år och lofvat hvarandra att vara trofasta — å nej.
Men det var nog en svår strid för honom också att
vara olydig mot sin mor, tänkte hon vidare, och det kunde
aldrig bli nå’n lycka af, det förstod hon. Det kunde aldrig
bli nå’n lycka för honom, som var så vek till sinnes, och
han skulle aldrig kunna sätta sin vilja igenom, utan det, skulle
bara bli kif och split, och han skulle bli en kastekäpp mellan
alla kvinfolken i huset, och han skulle lida af, att de voro
elaka vid henne, och ändå inte kunna försvara henne mot dem.
Hon hade alt tänkt på det förut också, fast hon aldrig
hade sagt något. Men nu stod det för henne så klart, som
om det vore tryckt, hur altihop skulle bli, nu medan han
låg där och grät, och hon satt och satt och inte kom sig för
att gå fram till honom en gång.
Till sist reste hon sig upp, och ban fick se henne.
Han blef först röd i ansigtet, och så tog ban till att gråta igen.
— Jag vill inte ha nå’n annan än dig, mumlade han.
Och fästmön har mor min skickat på mig mot min vilje.
Men jag vill inte ha nå’n annan än dig.
Karin satt och såg ned framför sig. Nu såg hon upp,
och med onaturligt torr stämma sade hon:
— Ja, det får vara som det vill. Men nu har
jag-kommit för att säga dig besked, att du ska’ inte bry dig
om mig, utan lyda mor din.
Hon fick inte säga mer, för Jan ban grät, och hon
tyckte, det var så svårt att se hans bekymmer, så att hon
bara ville trösta honom, och talade om, att alt skulle bli
bra igen, bara det hade gått någon tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
