Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 14 —
Och till sist gick han, och Karin satt ensam kvar och
såg efter honom.
Men då brände det till i henne igen, att han kunnat
gå sin väg så och inte säga ett ord en gång om, att han
ville försöka att vända modrens sinne. Och med ens kände
hon sig så aldeles öfvergifven, att hon lade sig ned i gräset,
där han legat nvss och grät, som om hennes hjärta velat brista.
Ilon visste ej, hur länge hon låg där. Hon visste bara, att han
gått ifrån henne och aldrig skulle komma igen. Och när hon
reste sig upp stod solen högt på himmelen, och daggen var
borta från gräs och barr, och fåglarna hade tystnat, och det
doftade icke längre af granarna. Hon gick som i sömnen
i många dagar, och hon trodde aldrig hon skulle lefva länge.
Men tiden gick, och hon lefde i alla fall. och hon vände sig
vid smärtan, och hon lärde sig att arbeta utan att vara glad
och utan att sjunga.
Ty det fins ingen tid]unikt i lifvet, som är så
smärtsam och så pröfvande, som när man upphör att hoppas på,
att lifvet skall bjuda en något nytt, och när man med en
hjärtat sammankrympande säkerhet gör klart för sig, att man
måste nöjas med det som är, och inte hoppas på ett grand
derutöfver. Den fattige — när ban icke förfaller till slöhet
eller elände — har inte tid att beklaga sig öfver ett
förfeladt lif eller sörja öfver ett brustet hjärta. När den ena
dagen kräfver, att ban skall sörja för den nästa måste han
lyda det krafvet, om det också svider aldrig så hårdt, och
det är sällan hans lif unnar honom en hviloplats, från
hvilken ban i ro kan öfverskåda det förflutna och slå broar
öfver till framtiden. Stilla och tyst dör hans lefnads lycka,
och tomheten tvingar honom icke till uppror eller förtviflan.
Ty vanan att umbära betyder så mycket, när det gäller att
göra en människa undergifven, och det är så nyttigt att ej
få lof att tänka på sig själf, när det gäller att tysta en
hjärtesorg.
Karin lärde sig det under långa år, och det blef
hennes ensamma lifs historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
