Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 1(5 —
Hon talade inte ined många om sin sorg. Modern sade
inte något till henne häller. Hon visste, att sådant skall
hafva sin tid, och att när den tiden gått, så går det öfver af
sig själf. Och någon annan hade Karin inte att tala vid.
Flickorna i trakten ville hon inte förtro sig åt. De hade
bara gjort narr af henne och varit afundsjuka på henne,
när de trodde, att hon skulle få Jan Nils. Men hon gick
rafbdern till banda hemma och hjälpte de yngre syskonen
med deras kläder och annat. Karl Johan var så svår med
att rifva sönder sig. Hon såg om ladugården med kon och
hönsen, och om vårarna var det hon, som gräfde upp
potatislandet och satte potatisen. Modern hade blifvit gammal
också och orkade inte så mycket som förr. Men mången
sommarmorgon, när hon gått upp tidigare än de andra, och
när hon stod ensam på förstugukvisten och såg ut öfver
backen med den lilla potatistäppan med gärdesgården omkring
och såg solen lysa öfver stugutaket och på skogen framför
henne, då rann det henne i sinnet en liten underlig visa,
som hon aldrig hade förstått förr, men som hon nu tyckte
var den sannaste och bästa af dem allesammans, mycket
sannare och bättre än visorna om Hertig Fröjdenborg eller
Rosendal:
.*; >" Vi
Och liten Karin stod i kvarnen och mol.
Där yppa hon en visa, förrän hanen han gol.
För ekelöf och lindelöfven gröna.
Ja, i kvarnen skulle hon få gå i alla sina lifsdagar,
och hon skulle häller aldrig hafva nå^on annan att yppa
sin visa för. Och ibland tyckte hon, att det kunde aldrig
i verlden vara rätt, och Gud kunde inte vilja, att det skulle
vara så för henne.
När några år hade gått, föll modern en dag ned från
löftet och bröt sig illa i ryggen. T tolf års tid låg hon till
sängs, utan att kunna hjälpa sig själf, under de tio första
åren hade hon inte varit ute under bar himmel, men de
sista åren kunde hon krafla sig fram till tröskeln, när det
var sommar och varmt, och där satt hon då och såg ut
öfver backen och potatistäppan och njöt af det ljumma sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
