Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 30 —
hur de breda skuggorna af hennes ben liksom vidgade sig
och försvunno i mörkret. Sedan kände ban hennes kalla
fötter, som snuddade mot hans kropp, när hon steg under
täcket, hörde, hur hon ryste till, när hon kröp ihop i bädden,
och tyckte sig urskilja ett tyst skratt, som hon kväfde med
täcket.
Strax därefter ljödo lugna, jämna andedrag, som
tillkännagåfvo, att Ingrid sof.
Olof Larsson erfor en känsla af vämjelse. Närheten
af denna mjuka, stora kvinnokropp, hvilken ännu syntes
honom. varm af en annans omfamning, uppfylde honom med
en känsla af obehag, så stark, att han trots sin trötthet icke
häller nu kunde somna.
Han låg länge vaken och stirrade utåt rummet.
Mörkrädslan hade försvunnit, och i stället började han tänka,
tänka på allt möjligt, som gjort lians lif till hvad det nu var.
När han gifte sig med Ingrid, hade folk afrådt honom.
Själf hade han ej varit säker på, hvad ban tänkte om henne.
Om hon hade haft älskare före honom, det visste han inte.
Han hvarken trodde det eller inte trodde det. Möjligt
föreföll det i alla händelser. Men han visste intet och skulle
häller aldrig få veta något. Ty så fort han försökt fråga
henne om detta, skrattade hon bara, och hon skrattade på
ett sätt, som kom hans blod att koka af lidelse. Hvarför
hade han gift sig med henne? Ja. Han ville äga henne.
En morgon vaknade han och var gift. Det var hela saken.
Prästen hade själf läst välsignelsen öfver dem.
Det fjick bra till en tid. Barnen kommo, och Ingrid
skötte sitt hem, gladdes åt de små och var mor för dem. Ibland
var hon litet ojämn, slog dem och skrämde dem. Men det
gick snart öfver, och Olof Larsson tänkte alltid, att litet
konstiga är alla kvinfolk. Man kan just aldrig bli rätt klok på dem.
Men när det tredje barnet skulle komma till världen,
då blef Ingrid som förändrad. Det bröt ut en dag, när Olof
Larsson kom hem ifrån sta’n. Pion satt ensam i stugan och
grät, så att tårarna trillade, och när Larsson kom in, skrek
hon, att hon var olycklig, som skulle få ett barn igen. Hon
var så rädd, så hon kunde dö, och hon sa’, att hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
