Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 31 —
gå i sjön. Olof Larsson lugnade henne och trodde, att det
skulle gå öfver och alt bli som i forna dagar.
Men det gick inte öfver. Tidtals var hon som förr,
och alt var bra. Olof Larsson gick till sina sysslor med lugnt
sinne, kom igen till målena och sof hvar natt godt i
utdragssoffan, där vaggan stod bredvid, för att modern skulle nå
den lilla flickan om nätterna. Men så blef det galet igen.
Det första Olof Larsson kom inom dörren, kunde han se,
om det nya humöret hade kommit på henne. Hon var som
en annan människa, orolig, sjuk till sinnes, försummade sina
göromål, lät alt gå vind för våg. Barnen lämnade hon
ensamma, och om mannen lade sig i det, snäste hon honom,
så att Olof Larsson för husfridens skull oftast teg. Hon hade
alla möjliga påhitt, for till staden och var borta i flere dagar,
utan att Olof Larsson fick veta, hvar hon var, eller hvad
hon gjorde. När hon kom hem, var hon uppsluppen och
glad, men på ett sätt, som skrämde mannen. Innan hon
kom liem, gick ban och längtade efter henne, så att ban
kände sig sjuk, men när hon kom, var det värre än förut,
och det hjälpte ingenting annat än att vara tålig och låta
alt gå, som det gick.
Ibland låg hon också till sängs och ville inte stiga upp.
Hon kunde ligga till sängs i flere dagar och grät
oupphörligt, ville inte äta, föll af och blef blek. När Olof Larsson
frågade henne, hur det var fatt, sade hon, att det visste hon
inte. Hon var visst sjuk. Och hennes sinlighet var så
krampaktig, att Olof Larsson skämdes för sig själf vid minnet.
Under uppväxtåren sprungo de älsta pojkarna
half-vilda omkring och gjorde alt slags ofog, kastade sten på
dem, som foro förbi, slogos med hvarandra, stulo i huset
och pinade djur, när de kunde komma åt. Fadern försökte
ofta att aga dem, men modern lade sig alltid emellan. När
hon hade sina onda dagar, skrattade hon, som om hon varit
sinnessjuk åt alt, hvad de togo sig till, kokade kaffe åt dem,
och ibland gaf hon dem bränvin. Pojkarna hyllade sig till
modern, och mellan dem och henne utvecklade sig ett tyst
förbund, i hvilket de höllo ihop mot fadern. Så gingo åren,
och Olof Larsson hade för mycket att göra med att sköta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
