Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 33 —
upp och slog henne. Då kröp hon som en piskad hund
och svor vid gud, att hon var oskyldig till alt, hvad elaka
människor sade om henne.
Ibland undrade Olof Lasson, om hon var besatt af en
ond makt. Ty det såg ut, som om hon ej kunnat styra sig,
när det var något hon ville. Det låg en häftighet i hennes
rörelser, en vildhet i hennes blick och en glupskhet i hela
hennes ansigte, som förstummade hvarje invändning, och
hvad hon ej fick, tog hon med samma naturliga djärfhet
som om hon varit ett barn. Det var detsamma, om det
gälde att ta’ hästarna ur stallet eller pängarna ur byrån.
Hon bara tog, hvad hon önskade och gick, dit lion ville,
och om någon försökte hindra henne, smög hon sig ut i
mörkret ocli sprang, som om det gält hennes lif. Oroligt
kretsade Olof Larssons tankar omkring dessa gamla kända
saker, som gjort hans lif så underligt, att han själf tyckte
sig lefva annorlunda, än hvad alla andra människor gjorde.
Det föreföll honom, som om i allt detta tillika låg något
hemskt, som en gång kunde bli farligt för honom själf.
Han låg stilla i bädden för att icke oroa hustrun, och
omsider blefvo tankarna tyngre.
Plan insomnade med pannan lutad mot soffans karm.
När han vaknade var hustrun redan uppe, stod vid spiseln
och kokade kaffe.
-— Det är kallt i dag med, sade Ingrid lugnt, som om
hon stigit upp efter en välförtjänt hvila.
— Ja, det är väl det, svarade Olof Larsson och såg
på rutorna, hvilka voro betäckta af en tjock is.
Olof Larsson kom att tänka på, hur det var möjligt,
att han kvällen förut kunnat se något ansigte genom rutan.
Först nu erinrade han sig, att den varit isbelagd. Stjärnorna
hade han kunnat se genom det öfversta glaset, dit isskorpan
inte räckte. Men ansigtet! Medan han klädde sig, gick han
oupphörligt fram till fönstret, som var aldeles bakom
soffkarmen. Då upptäckte ban liksom ett rundt, stort hål, där
isen var tunnare, och det ryste i honom. Ty han förstod,
att den, som stått där, måtte ha stått aldeles intill rutan och
andats på den utifrån för att få den varm, så att isen skulle
Gernandts Folkbibliotek. IX. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
