Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 32 —
gården, för att han skulle få tid att ta’ i tu med, livad som
försiggick i hans hus. Han förstod det inte, och han
skämdes att tala därom med andra. Många hade han häller inte
att tala med. Ty Olof Larssons hus hade med tiden fått
dåligt rykte i orten. Själf hade han ett godt namn om sig
bland alla. Men alt som hustruns lif blef mera kändt,
började hans gamla bekanta liksom att hålla sig undan ifrån
honom. Ingrid släpade hem till gården allahanda personer,
som Olof Larsson icke förstod sig på, lösa karlar med
obestämdt arbete och kvinnor, som voro kända på krogarna i
trakten. Annu värre blef det, när sönerna växte upp och
på sitt håll lefde samma lif som modern. Olof Larsson blef
ensam midt i sin fäderneby, och han skämdes att tränga
sig på andra, som han såg undveko beröringen med honom.
Men ibland hade han onda aningar. Ty sedan de två
sista barnen kommit till världen, hade hustruns svåra
mellantider blifvit alt tätare och återkommo alt oftare. De voro
fylda med infall och handlingar, som skrämde mannen, så
att ban gick i en ständig oro, för hvad hvarje ny dag skulle
föra med sig. Att hans hustru var otrogen, visste Olof
Larsson bestämdt, och på sista tiden hade han för barnens skull
aldrig velat hålla sig med dräng. Han sade, att han inte
behöfde det nu, sedan sönerna blifvit stora. När hustrun
ville bort, lät han det ske, och han skulle häller icke ha
kunnat hindra henne. Hon gick som i sömnen, utan att
låta sig hindras af något. Om det var aldrig så mycket att
göra hemma, om barnen voro sjuka, om det låg alnshögt
med snö, alt gjorde henne detsamma. Hon var så orolig,
att hon inte kunde sitta stilla, hennes hud var brännande
het, som om hon haft feber, och hennes ögon blickade
glanslösa omkring sig. Så försvann hon i dagar eller veckor,
och när hon kom åter var hon lugn igen, sig lik som hon
varit förr, och hon log för sig själf, som om hon varit
lycklig. En gång såg Olof Larsson midt på hennes arm ett
ankare, som var inbrändt med krut, och frågade, hvar hon
fått det. Hon skrattade och sade, att det var en sjöman i
Kalmar, som hade gjort det. »Det gjorde inte ondt als»,
sade lion. »Det kändes inte en gång.» Olof Larsson brusade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
