Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 38
kokar kaffe, så flyger han på mig och vill slås ocli skriker,
att jag lagt gift i kaffet.
Den yngre sonen reste sig opp och skrattade. Han
var mindre starkt bygd än brodern, hade ljust hår och ljusa
ögon, aldeles som han. Men han var välväxt, och hans
ansigtsuttryck saknade broderns tungsinthet. Öfver ögonen
snodde sig ett par underligt tecknade ögonbryn. De voro
mörkare än håret, breda, och slutade i två inåtböjda krokar,
hvilka, när pannan rynkades, förenade sig i en hvass vinkel.
För öfrigt liknade båda modern.
— Han är galen, sade Petter till sist, altjämt
skrattande. Ta mig fan, tror jag inte, att han är galen.
Ingrid gick i skåpet och tog fram en flaska, som hon
stälde på bordet.
I ska väl ha’ bränvin med, kan jag tänka, sade hon.
Det är kallt på morgonen.
Och efter en stund tillade hon, som om hon stått i sina
egna tankar och talat för sig själf:
— Det är väl, att han inte är hemma nu och får se’t.
I detsamma hördes ett par rörelser borta från sängen,
där barnen lågo. Det lät, som 0111 någon af dem höll på
att vakna.
Ingrid gick på tå fram till bordet och böjde sig ned
mellan sönerna, som sutto lutade öfver kaffet.
-— Iian är en olycka för oss allihop, sade hon. Han
har aldrig varit som en far för någon af er. Unnar han
er kanske att ha så mycket som litet roligt ibland? Ar det
inte lif och trätor och spektakel för hvar enda dag, och sitter
vi inte, som om vi sutte inför länsman ocli presten, så fort
ban är inne i stugan. Mig slår han, så jag inte törs öppna
mun, och jag får inte gå utom dörrn. För då vet jag, hur
det blir, när jag kommer tillbaka. Jag tror, att ban är galen,
och väl vore, om det bröte ut riktigt. För då kunde en
åtminstone få något håll på honom.
Det hördes röster ifrån bädden, där de tre barnen lågo,
och sömndruckna ögon riktades emot gruppen vid bordet.
Utan att vända sig om, tog Ingrid ett steg tillbaka
och sade med hög röst:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
