Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 53 —
sig om att taga af den, och alla föremål i rummet fingo en
större form vid den matta belysningen.
Ingrid satt framåtlutad på en stol, vaggande sig fram
och åter som i största vånda. Febern hade kommit öfver
henne igen. Hade det varit som i forna dagar, skulle hon
gått hemifrån, varit borta en vecka och kommit åter, som
om ingenting händt. Men nu visste hon, att ingenting kunde
böta henne, ingenting, utom detta enda, som hon icke
förmådde utföra. Hon hatade denne man, hon tyckte, att hon
hatat honom, sedan första gången hon som sjuttonårs flicka
känt hans kyss på sina läppar. Hennes kval kändes som
fysiska smärtor, hon kunde icke sitta stilla, och kvidande
började hon gå fram och åter på golfvet, medan hon vred
sina händer och piskade sitt ansigte med de knutna fingrarna.
Hon slet håret af sig, och i vanmäktig vrede grep bon med
händerna i sina fylliga bröst, som om hon i raseri velat
slita bort dessa kvinlighetens yppiga märken.
Då föll hennes blick på ett föremål i spiseln. Det var
katten, som satt bredvid den nyss slocknade brasan, och
spann i värmen. Hon spratt till och stannade. Hennes
ögon stirrade på detta djur, hvilket syntes henne sitta där
som ett hån mot henne själf. Detta djur var skulden till,
att hon gick här i denna ångest, hvilken brände henne som
helvetets eld. Och med ett steg var hon framme vid spiseln,
grep det förskrämda djuret med båda händerna och stoppade
det som en rasande ned i ett fullt vattenämbar. Hennes
bröst häfdes, och ansigtet darrade. Men fast katten sparkade
för lifvet, så att vattnet blötte hennes klädningslif, och ref
henne, så att bloden sprack fram på båda armarna, höll hon
honom flämtande nere, tills hans rörelser upphört, och när
ban låg stilla och kväfd, lyfte hon honom högt opp och
öppnande dörren, slängde hon honom ut i snön med en stolt
åtbörd, som 0111 hon utfört en bragd.
Med läpparna stämde hon blodet, som sipprade fram
på hennes bara skinn, och däfven af svett sjönk hon ned
på en stol, där hon brast i gråt efter den öfverståndna
sinnesrörelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
