Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 62 —
verken, hvilka han utförde än här, än där hos de
kringboende bönderna.
Honom hade Jon Persson nämt som en lämplig
hjälpare i sitt ställe samt åtagit sig att betala honom. Tanken
på att värfva en medhjälpare tilltalade både Erland och
Petter. Det gaf större säkerhet för att lyckas, och det
förjagade hos båda en känsla af fruktan, från hvilken de ej
kunde frigöra sig, att nämligen Olof Larsson, när allt kom
omkring, ännu möjligen kunde gå som segrare ur den
slutliga striden. Men vid alla förslag, som Jon Persson gjort
drängen att hjälpa sig med en ovän, som han ville bli kvitt,
svarade Karl Axelsson envist nej. Han sade nej med samma
ihärdighet, som när en istadig häst vägrar att gå ur stället,
gaf inga skäl, inlät sig icke på förklaringar, endast vägrade.
Dock åhörde ban, utan att afbryta, den andras utläggningar
om saken. En gång hade äfven Ingrid gjort honom ett
besök. —
Det var en tisdag i slutet af mars, när en släde höll
utanför torpet, där Karl Axelsson bodde. Det var tidigt en
morgon, och dörren till stugan var stängd.
Jon Persson lät hästen stå på vägen och gick opp till
stugan och bultade på. En liten stund därefter följdes de
båda männen åt tillbaka och satte sig i slädan.
— Hvart kör du? menade Karl Axelsson.
- Jag kör till krogen, gemälte Jonas Persson. Det är
kallt, och vi kan behöfva något att stärka oss med.
Karl Axelsson sneglade då och då försigtigt på sin
reskamrat. Jon Persson såg ut att vara vid godt lynne.
Han lät hästen springa duktiga tag ocli manade på honom
med tömmarna. Solen gick opp, och det gnistrade kallt på
den hvita snön, medan medarna gnisslade mot den hårda
vägen. Karl Axelsson hade följt med, när Jonas Persson
bad honom. Han var van att följa ocli hoppades alltid, att
det skulle vara någon skilling att förtjäna. Det var ondt
om det vintertid. I början hade han känt sig ängslig, att
det farliga ämnet sknlle komma på tal. Men när Jon
Persson icke ens gjorde en antydan därom, kände ban sig snart
lugnare och undrade bara, hvart de skulle fara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
