Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 75 —
nu omkring i byn och väckte de sofvande ur deras bäddar
med ropet: »Olof Larsson ligger slagen i fähuset.»
Eller kanske fadern verkligen hade skrikit? Kanske
han låg stilla och låtsade sig död och väntade på sin
befriare? Dörren hade stått öppen. Någon kunde ha varit
inne, sett allt och rusat sin väg.
Som en vansinnig störtade Erland in i köket och tände
en lykta. Han lyste på den döde och ban tyckte, att hans
näsborrar rörde sig. Erland tordes icke röra vid liket. Med
den friska foten sparkade han till det, men han var icke
längre sig själf mäktig. Han snäf våde på klumpfoten, och
med ett skri af fasa tumlade ban omkull bredvid liket och
låg där länge, hållande lyktan i luften öfver sitt hufvud.
Då hörde han det förfärliga skriket igen, och
öfvertygad om, att någon var inne i ladugården, sprang ban opp
och började med lyktan undersöka hvarje vrå af det mörka
rummet. Han sparkade opp korna, som lågo och idislade
på den orena halmen, lyste i deras krabbor och bakom
häckarna. Han klättrade upp på skullen och började söka i
halmen samt stannade slutligen utmattad ute på vägen, där
ban med lyktan i hand spanade åt båda sidor.
Ensamheten blef honom olidlig. Han vände om och
gick in igen. Där inne hade elden slocknat, Erland satte
lyktan på bordet och försökte sluta sin måltid. Men det gick
inte. Maten kväljde honom, och när det rysliga skriket ånyo
trängde till hans öron, erinrade han sig plötsligt, att han åt
med samma knif, som fadern för en liten stund sedan hade
begagnat.
Han högg den i bordet, så att bladet brast, och kastade
stumparna bortåt golfvet. Därefter tog han maten i fingrarna
och slukade den som ett djur. Mot väggen flyttade ban
stolen för att inte behöfva vända sig. Han kunde icke
öfvervinna denna känsla. Det var, som om någon böjt sig
öfver honom och lyft sin hand mot honom bakifrån. En
stor, mörk skugga var det, en skugga, som växte och rörde
sig, och denna skugga kunde han inte bli kvitt. Den trängde
mellan stolen och väggen, och dess stora, svarta hand hängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
