Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 80 —
mörkret, ocli i skarpt traf sprungo de fram genom snön, som
i kölden knarrade under slädarnas medar.
De togo af på häradsvägen,- som leder midt öfver Olands
alfvar. En kylig vestan vind svepte emot dem, stack i
ansigtet och händer och satte frost i deras skägg.
Erlands fruktan var försvunnen. Ansigte mot ansigte
med något verkligt, var han kallblodig, men vidskepelsen
betog honom genast både lugnet och eftertanken. Nu kände
ban sig likväl underlig till mods. Det ångrade honom, att
ban satt sig opp på faderns döda kropp. Det var ett hån
mot de okända makter, som beherskade honom, när ban var
ensam, och ehuru han nu var lugn, fruktade han, att de
efteråt skulle taga sin skada igen och hämnas. Men han
skämdes att visa sig rädd nu, när han förut varit
öfvermo-dig, och därför satt ban kvar och uppmuntrade sig själf
genom att smälla med piskan. Men beröringen med denna
döda kropp, hvilken tycktes stelna under honom och frysa
till, isade honom. Hans lugn började rubbas, och ban tyckte,
att han inte längre satt så säkert. Liket kunde ej röra sig,
det var han viss om; men den svarta handen kunde växa
ut ur mörkret, som omgaf honom, och lägga sig tung på
hans nacke, kanske fatta honom om strupen och kväfva
honom. Ilan blef rädd, att hans egna tankar skulle vakna upp
igen och försigtigt vändande sig om, spejade han i mörkret
efter den andra skjutsen. Pinglorna hördes med ett klart,
kallt ljud genom mörkret, men hur mycket ban än ansträngde
sina ögon, kunde han icke upptäcka något af åkdonet,
endast ett stycke af den grå hästens hufvud och bog. Rästen
syntes icke. Och viss, att de andra icke häller skulle kunna
se honom, makade sig Erland Olofsson sakta undan och satte
sig på den öppna slädans kant med båda benen hängande
åt ena sidan.
Han drog ett andetag af lättnad, ett dystert lugn kom
öfver honom. I början hade ban oupphörligt fruktat att
möta människor, och vid hvarje höjning eller sänkning af
vägen inbillade han sig se en skepnad, som nalkades. Men
allt som de kommo närmare Stora Rör, försvann hans
ängslan. Icke ett lefvande väsen syntes till, och när vägen dök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
