Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 81 —
in mellan snöhöljd småskog och dungar, som växa nedanför
landtborgen, hade Erland försjunkit i ett dystert lugn. Han
höll handen på sin faders kropp, för att sitta beqvämare,
och han intalade sig själf, att allt som skett icke hade
kunnat vara annorlunda.
Så gick Olof Larssons graf tåg fram i den mörka natten.
Klädd i hvardagsdrägt och svept i tvänne hårtäcken, låg
ban i skrindan, och den som körde honom till den eviga
hvilan, var hans älste son, hvilken själf gifvit honom
banehugget.
När slädarna körde ner på isen, ändrade Erland
oförmärkt ställning och satte sig på sin förra plats, grensle öfver
den döda kroppen.
I)e foro länge omkring på isen för att finna en plats,
där de kunde få opp en vak. Men utan sågar och spett,
som de voro, yppade sig snart svårigheter.
De gjorde ett försök, när de kommit ungefär en half
fjärdingsväg ut på sjön. Slädarna stannades, och försedda
med yxor, började de tre männen hugga lös på isen, så att
bitarna flögo omkring dem.
Men det visade sig snart, att isen var för tjock. Att
med yxor hugga en vak i dessa isblock, som legat tillfrusna
i månader, skulle draga ut i timmar. Och de stannade snart
och betraktade hvarandra.
Mörkret hade minskats något, men det var ännu skumt.
Hvar och en var rädd att läsa i den andres drag sin egen
förfäran. Där stodo de med liket midt ute på isen. Om
några timmar skulle det vara dager, och de tänkte alla på
möjligheten att på ljusan dag tvingas att återvända med detta
lik som ett vittne om brottslighet, liggande midt i ett öppet
åkdon. En gemensam skräck grep dem alla, en skräck, som
icke sökte sig ord, men som smittade ocli genom smittan
växte till en fasa, hvilken var värre än ensamhetens tankar.
De stodo rådvilla, och deras blickar uttryckte bat mot
hvarandra, ett hat, som ej hade tillfälle till utbrott.
— Vi få försöka längre bort, sade Jon Persson lågt.
De upprepade samma ansträngningar. Återigen
bortskrapades snön, och yxorna började sitt hårda arbete.
Gernandts Folkbibliotek. II. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
