Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 98 —
slut. Hou ägde icke längre något medel att sätta hans tunga
natur i fart, och hennes ord gledo honom förbi, som om de
talats till den tomma luften.
Han svarade lågt och klanglöst:
— Hvarför slog vi honom?
Detta var den fråga, som dag ut och dag in marterade
honom. Hade han kunnat finna ens skuggan af skäl till
denna gärning, skulle ban kanske till sist ha kunnat gifva
sig till freds. Men hur han också sökte, fann ban intet, och
med hårdnackad envishet höll han fast vid denna fråga, som
ban icke kunde få besvarad.
— Hvarför slog vi honom?
Ingrid blef honom svaret skyldig. Växt ur djupet af
hennes själ, som detta mord hade varit, behöfde lion icke
något hvarför för att bringa det i verkställighet, och när
det var gjordt, drömde hon icke om att gifva ett skäl.
— Man äter, när man är hungrig, sade bon till sist.
Sofver, när man är trött; dricker, när man är törstig.
— När du är kärlekssjuk, söker du efter en kvinna,
tillade hon cyniskt.
Erland darrade i alla lemmar, hans bänder knötos.
— Var det så? sade han.
Och i det ban flämtande af ångest, böjde sig fram
öfver bordet, tillade ban:
— Jag ser honom hvar natt. Han kommer med blodigt
hufvud, och allting fryser omkring honom. Ilan dyker opp
ur vaken och vinkar åt mig, tills stenen drar ner honom.
Det var dumt, att vi inte band hans händer. Vi skulle ha’
gjoi-t det. Då hade ban inte kunnat vinka mig. Ibland är
handen svart, och ibland är han hvit. Hvarför är han det?
Han tystnade och såg länge framför sig. Slutligen
såg ban opp, hans ögon mätte moderns bela gestalt, som
orörd af år och sinnesrörelser ännu hade kvar något af
ungdomens mjukhet, och hans blick stannade på hennes ansigte,
som var brynt af väder och vind, men friskt och utan rynkor.
— Ar du aldrig rädd? sade ban.
— Jag?! svarade Ingrid och rätade opp sig. Inte nu.
När han lefde, var jag det. Men inte nu längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
