Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 105 —
— Hvart ska’ du gå, sade han, när han mötte den
man, han sökte, innan han ens hunnit komma inom dörren
— Jag tänkte kronofogden sökte mig, svarade Karl
Axelsson stillsamt.
Kronofogden betraktade en stund detta underliga
exemplar af en brottsling. Så vände han sig barskt om klacken.
— Sätt dig upp och följ med, sade han.
Och utan ett ord till invändning klef Karl Axelsson
upp ocli satte sig bakpå trillan, där ban bela tiden blef
sittande tyst, försjunken i tankar.
Det var ute med honom nu, det visste han. Han kände
icke till några ursäkter, försökte icke att försvara sig ens för
sig själf. För honom existerade ingenting annat, än att han
hade slagit Olof Larsson, och därför skulle ban nu säkert
bli dömd ocb halshuggen. Karl Axelsson tyckte, det var
rättvist, och han var så olycklig, att han bara var nöjd att
få dö. Han kände sig endast blyg för den stund, när han
skulle sitta ensam med kronofogden och, enfaldig som ban
var, reda ut bela den här saken. Ty det visste han med
sig, att han inte kunde. Det lämnade han åt de lagkloka
och åt dem, som voro kunnigare än han. Att ban hade
slagit Olof Larsson, det visste han, och det ville lian också
bekänna. Sedan skulle det bli bättre med honom, och han
skulle få lugn. Om han skulle mista lifvet för detta, så var
det väl så orneradt för honom.
För rästen var han nöjd och kände sig nära nog lätt
om hjärtat. Hustrun hade fått de tio kronorna, och
hvarken hon eller barnen behöfde lida nöd på länge. —
Ryktet om, att Karl Axelsson hade bekänt, kom aldrig
till Bägby. Fast bela byn visste om saken, var det ingen,
som berättade det.
Men känslan af fara fans där, ty att Karl Axelsson
blifvit gripen, visste de alla. Och denna känsla hade åter
utjämnat alla stridigbeter ocb gjort förbrytarna till vänner
och bundsförvandter. Liknöjdheten, som i olika grad
hvilat öfver dem alla, var borta, och energin väcktes af
själf-upphållelsedriften.
Gernandts Folkbibliotek, II. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
