Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bädden var afsedd för någon, som skulle vakta honom, och
dagen förflöt långsamt i tysta tankar.
När det redan länge varit mörkt, hörde Erland
knarrande steg i trappan, och kronofogden själf trädde in med
ett ljus i handen.
— Jag trodde, du låg, anmärkte kronofogden.
Erland lydde stum den tillsägelse, som låg i dessa ord,
samt började kläda af sig för att gå till sängs. Under tiden
frågade kronofogden ut honom angående fadern, sporde, om
ban ej hade sig något bekant, hvar han fans.
Men Erland nekade. Med säker, liknöjd ton svarade
ban, att fadern hade försvunnit och sedan ej låtit höra af
sig. Erland fruktade, att han hade blifvit rånad af elaka
människor.
Kronofogden frågade icke längre, utan gick själf till
sängs, sade godnatt och släckte ljuset.
Detta mod gjorde ett starkt intryck på ynglingen. Han
visste, att ban var misstänkt för att ha mördat sin egen far.
Och ändå lät denne man honom sofva i sitt eget rum. Det
var inte tre alnar mellan de båda bäddarna. Kronofogden
hade intet vapen, vinden därutanför var tom, ban hade inte
ens låtit undersöka, om Erland bar en knif i fickan. Hvad
skulle hindra, att den, som mördat fadern, också kunde stiga
opp och i nattens mörker stöta en knif i den sofvande? Ty
han sof verkligen. Lugna, djupa andedrag hördes från sängen,
och medan Erland låg och lyssnade på dessa trygga ljud,
började han själf känna sig orolig.
Som genom ett underverk återvände hans tankar i
sin gamla, trista kretsgång, och en kall svett betäckte hans
lemmar. Mörkret var ogenomträngligt, det band honom fast
vid samma fläck, där han blifvit befald att lägga sig. Han
ville stiga opp, springa sin väg. Men benen nekade honom
sin tjänst. Ilan låg som förlamad, vågade ej ens vända på
sig, af fruktan att väcka den sofvande, hvilken tryckte honom
med sin närvaro och skrämde honom som ett ondt öde,
hvilket ban ej kunde undkomma. Med öppna ögon låg
ban och stirrade ut i mörkret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
