Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117 —
— Det var så länge se’n svarade Ingrid. Jag har
glömt det.
De gingo vidare, och när isen en gång var bruten,
talade den gamla gumman mera. Det var en godhjärtad
gammal gumma, och hon ville säga något, som kunde göra
den andra godt. Därför talade hon om Gud och hans nåd,
som är stor mot en syndare, hvilken sig bättrar.
— Ja, Gud! sade Ingrid dröjande. Hvad kan han
hjälpa mig?
— Han kan hjälpa alla, sade den gamla med visshet.
— Kan han? sade Ingrid hvasst. Hvarför gör han det
då inte? Han hjälper de ena och stjälper de andra. Det
är min tro.
— Gud hjälper alla, sade gumman andäktigt som
förut. Hon såg opp i Ingrids ansigte, som om hon gifvit
henne en tröst mot all jämmer på jorden.
Ingrid svarade icke. Med fasta steg gick hon vägen
fram, men när de skulle skiljas, vände hon sig mot gumman
och tog henne i hand.
- I kan gå hem nu och tala om, att I har sett en,
som Gud aldrig har hulpit, sade hon.
Något mer än ett år därefter afled Ingrid Olofsdotter.
Ilon dog ensam, och när man under några dagar inte sett,
att någon rök kom ur den höga skorstenen, gingo främmande
in i stugan och funno henne död i sängen.
Den gamla gumman, som följt henne öfver alfvaren,
bad till Gud, att han skulle förbarma sig öfver Ingrid
Olofsdotters syndiga själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
