Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men med spänningen blandade sig förstörelseraseriet,
som nu kunde gifva sig luft mot denna gamla båt, hvilken
inte var värd den plats, där den kastade ankar. Det kostade
ingenting att få förstöra, slå sönder, krossa, tillintetgöra.
Och med barnets instinkt, som slår sönder sina leksaker,
utan att veta hvarför, darrade bela denna flock af vuxna
människor af en inre glädje, som frossade i förstörelsen,
hvari de själfva togo del. Somliga stampade af otålighet
och spungo fram i fören för att se efter, hur långt det var
kvar. Andra stodo stilla på sina platser, lutade emot reling
eller master, med en inre skakning af njutning, som ökades,
ju närmare barken kom land, och det spännande ögonblicket
nalkades.
— Giga! röt kaptenens röst, farten blir för stark.
Ett allmänt mummel hördes. Dessa vana, härdade
sjömän, som kände faran och förstodo vigten af hvarje manöver,
voro så gripna af denna mani att krossa, slå sönder, splittra
och tillintetgöra, att de i detta ögonblick skulle ha önskat
en bel storm i stället för en lätt sommarbris för att med
farten af en ångbåt störta upp på grundet, äfven med fara
för lemmar och lif. Det liksom brände i deras öron efter
att få höra detta krossande dån af den stora, murkna
träkolossen, som kastades upp mellan klipporna och i ett enda
nu splittrades under deras fötter.
— Giga! röt skepparen på nytt.
En lång hvirfvel, som betecknade grundet, syntes rätt
framför fören.
Det blef en kort och häftig strid mellan manskap och befäl.
Lydnaden fans inte längre, den var bortblåst, som 0111
barkens sista resa på vattnet, nu, när den skulle dränkas i sjön,
hade tagit bort den sista rest af förnuft hos dessa människor,
hvilka brunno af begär att höra detta knakande under sina
fötter, hvilket i åratal varit de stormiga nätternas skräck,
när de kryssat sig fram i mörker och storm, och som de
nu jublade öfver att kunna böra och trotsa på samma gång.
— Giga, eller jag lofvar och håller ut igen, röt
skepparen. Han var eldröd i ansigtet, och ådrorna på den långa
halsen svalde som snören.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
