Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 134 —
Mumlande lydde karlarna, toppseglen föllo ned, ocli
storseglet drogs in till hälften på gaffeln. Det var ott
ögonblick, som om någonting hade stört den vilda fröjden.
Men nu syntes människorna, som stodo på land. Man
kunde redan urskilja ansigtena. Öfver barken reste sig den
hvita kalkklippan, som blänkte med ett bländande sken i
solen. Och grundet syntes som en lång brun strimma
framför bogen.
Spänningen kom tillbaka, retningen, vildheten,
förstörelseglädjen, som när soldater vid en stormning slå sönder alt,
som faller i deras händer, bryta ned och förinta, liksom
gripna af en outredd naturmakt, hvilken tvingar dem.
Bland den människomassa, som fylde stranden, liksom
bland dem, som stodo på däck fans det något af samma
känsla som fyller massan vid en tjurfäktning, när den vilda
besten råmande störtar in på arenan, och picadoreri
behändigt med ett vigt språng hoppar öfver barieren för att
undvika hans born. Eller som när en gapande mängd njuter
af, hur en lindansare, hvars konturer knappt kunna urskiljas
på det oerhörda afståndet, går på en lina, som är spänd
mellan ett par torn, och midt på linan gör en låtsad rörelse,
som om han vore nära att falla. Eller som när publiken
på en akrobatföreställning i rysande spänning ser på,
limen liten smidig kvinnokropp från svängande trapez kastar
sig öfver en svindlande höjd för att i nästa ögonblick
triumferande hänga i en annan.
Det var intet af alt detta. Men det var något
beslägtadt, som tog sig luft i det växande skri, hvilket darrande
af jubel, råhet ocb njutning steg från alla dessa munnar,
ju närmare barken nalkades klippan.
Pelle Ljungberg stod ensam med sina känslor. lian
var så arg, att han kunnat mörda.
— Det är ändå svinaktigt, sade ban.
Det var bara en kabellängd kvar, men sekunderna
blefvo långa som minuter. Alla hattar flögo af, skepparen
lade om rodret med ögat spändt på öppningen mellan
klipporna, hvilken syntes genom det klara vattnet, Pettersson
tog händerna ur fickorna, ryckte mössan af hufvudet, svängde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
