Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 153 —
Hennes ti<l skulle tillhöra andra, hennes arbete andra, ocb
det barn, hon gaf di, skulle aldrig kalla henne för mor.
Ingrid flyttade dit. Och hon fick pröfva, hvad det
vill säga att återvinna aktningen i verldens ögon, när man
en gång förlorat den.
Hon stannade där i fem år, och man behandlade
henne allmänt med vänlighet. Hon stannade där i tio och
fick rang af trotjänarinna. Hvarför hon kom dit, hade man
väl reda på, men man hade tröttnat att tala därom längre.
Det var så länge sedan.
Ocb då tackade Ingrid Gud, att bon ej behöfde slå
ned sina ögon för människorna längre. Men det sved i henne
också, ty hon hade ju intet i verlden, som var hennes, mer
än kläderna bon gick i, blommorna i fönstret och Nils
Gustafs ring, som ännu låg i sin ask innerst i hennes byrålåda.
Hennes gamle husbonde dog, och sonen efterträdde
honom i affären, men Ingrid blef kvar, fast hennes bår var
grått och hennes rygg krökt.
Nu mera hade hon föga arbete. Man uppdrog åt henne
blott en viss tillsyn öfver tjänarna, mest som förevändning
att få gifva henne lön. Barnen, patrons barn, gamla patrons
barnbarn, brukade springa in till henne. Hon sjöng visor
för dem och gaf dem socker.
Om sig själf talade hon sällan, men desto mer om
herskapet. Hur hon kommit dit, hur snälla gamla frun och
patron hade varit, hur de hade dött, hur unga patron hade
blifvit gift, samt hur hans bror, just den hon ammat,
drunknade, blef fiskad opp och begrafven på köpingens kyrkogård.
Hennes rum låg på nedre botten och vette åt torget.
Utsigten var ej mycket att tala om. Torget var litet och
öde. Magra trän, med stängsel omkring till skydd för
kreaturen, växte där i en fyrkant. De voro böjda af blåsten,
allesammans åt ett håll, och öfver hela planen växte gräs
mellan stenläggningen.
Om vintern var där hvitt af snö med stora drifvor.
Gångstigarna voro smala, och få vågade sig ut i onödan.
Men i fönstret bakom geranierna ocli pelargoniorna satt
gumman med sin stickstrumpa ocb då och då ett rosigt
Gernandts Folkbibliotek. II. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
