Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 160 —
gick hemifrån. Nog iick han det dagligen, alltid. Men det
vore alt skönt om det räckte till litet bättre. Han kände
sig just nu bra hungrig. Och så läste han vidare om alla
de sköna saker, som altsammans bara är dagligt bröd, såsom
gods, åker, bohag, god och trogen öfverhet, from maka och
fromma barn m. m. som de flesta aldrig ha sett en gång,
men som Gud ändå ger åt alla människor, jämväl de onda.
Det förstod ban sig emellertid inte på ännu. Ocb kanske
skulle ban aldrig lära sig begripa det.
Men timmarna gingo. Efter katekesen var det räkning,
och efter räkningen skrefvo de välskrifning en timme, under
hvilken lärarinnan roade sig med att elda och sköta om
brasan. Så blef det middagsrast med efterföljande geografi
och innanläsning. Och så skulle de nu gå hem.
Där ute hade det upphört att snöa. I skogen fans det
ingen skottad väg, endast spår af ett par människor, som
hade. gått där förut, så mycket att man kunde hitta vägen.
Det hade börjat frysa på, men det var nedan och mörkt
redan på skolgården, litet ljusare ute på landsvägen på slätten,
men i skogen, där Hilda och Schalken fingo gå ensamma, var
det mörkt, mörkare blef det, ju längre in de kommo, men
allra mörkast var det vid det lilla kärret, som låg långt ner
i dälden med stenbackarna omkring. Där tog alltid Schalken
hårdt tag i Hildas hand, och deras små fötter gingo mycket
fort, tills de kommo upp på backen på andra sidan.
Där stannade de en stund för att pusta ut. Nu voro
de bra trötta, och ängsligt och mörkt var det också. Men
de hade ju gått vägen så många gånger. Inte gick det an
nu att springa bela vägen och gråta, som de gjort första
gången.
Men det var kallt, och det gjorde rysligt ondt i fötterna,
som blifvit stela af att strumporna fått sitta på våta. Det
gjorde förfärligt ondt. Och tungt var det att gå. Dessutom
blir man så trött af att lyfta fötterna högt upp för hvart
steg i djup snö. Schalken ville gå in i stugorna där det
lyste, men Hilda höll fast hans hand. »Vi äro snart hemma
uu», sade hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
