Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 207 —
Till dess att heden tog vid, den vidsträckta, öde alfvaren
med sitt korta, saftiga gräs och Häckarna af lågväxt,
krypande, utblommad ljung. Då greps hon af ett djupt, för
henne själf oförklarligt vemod. Ty det var här, hon hade
stirrat sig trött på himlaranden, när hemmet blef henue för
tungt och hon kände ett behof att se långt bort.
Denna utsigt kunde tala om hennes korta kärlekslycka,
och den hade sin känsla för henne, äfven när lion utom sig
af sorg dignade ned på dess hårda mark. Hon såg ut öfver
denna hed, där man som oftast knappt ser ett enda träd,
där de få, som finnas, äro magra och förkrympta samt
ängsligt luta sig åt det håll, dit den pinande blåsten tvingat
dem, där små gråa kojor med torftak och lutande skorstenar
stå ensamma, nästan som vilsekomna vandrare eller ligga i
en lång, melankolisk rad sida vid sida med de talrika
väderkvarnarna, hvilka gråa eller smutsröda sträcka ut sina stora
vingar, där man från den ena lilla kyrkan kan se öfver till
den andra, därför att ingenting finnes som hindrar utsigten.
Och när de kommo upp på backen, där utsigten vidgar sig,
där sundet ligger blått ined gungande, krusiga vågor rätt
nedanför, medan hvita segel glida öfver det blåa vattnet,
och solstrålarna lysa upp landet på andra sidan, så att Kalmar
synes genom morgonens lätta töcken, då vände hon sig än
en gång om och kastade en lång blick på, hvad hon ännu
såg af Oland. Och nu mindes hon också, hur lätt och klar
luften kunde vara under sommarens tid, och hur blankt,
och färgrikt solen kunde falla långt bort öfver allt, hvad
ögat kunde se. Hon hade velat gråta vid minnet.
Men nu höll vagnen stilla och resan var slut.
När hon steg ur och skulle säga mannen farväl, tryckte
hon lians hand så vänligt, att han efteråt kom ihåg, att han
hade förundrat sig däröfver.
Hon satt på den lilla ångbåten, som med flinka
propellertag pilade tvärt öfver sundet. Hon såg staden blifva allt
tydligare, urskilde kyrkan med dess runda, rådhusaktiga form
slottet med dess vallar och till hälften ramlade torn,
lasarettet med sin hoptryckta fasad, den långa raden af ljusgula
magasin, hvilka se ut, som om de dragit ned hufvudena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
