Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sågo en hvaltisk. Och hon gjorde klart för honom, hur
mycket pengar, som stod att få, och hur det var, så tog
Söderberg med sig en bekant, som hette Anders, och gaf
sig samma kväll i väg öfver till Lars.
Lars var en förmögen bonde, som bodde en halftimmas
rodd ifrån Kråkün, der Söderberg var hemma. Lars var
femtio år gammal, styfbent och armstark samt känd för att
vara ytterst försigtig. Han led därjemte af ett naturfel, som
ofta visade sig ganska hindersamt. Han stammade
nämligen högst betydligt, och detta blef naturligtvis märkbart i
synnerhet vid kritiska och upprörda ögonblick, eller med
andra ord just när ett flytande talorgan som allra bäst behöfdes.
Och så blef jagten beramad, yxor togos fram, och
båtshakar slipades till harpuner.
Klockan fem följande morgon var fru Oman ute i båt
för att åse den stora fejden, och med henne satt i båten
hennes dotter, en lång, mager och glad jänta, som ännu inte
riktigt fått sömnen ur ögonen, men som ändå var utom sig
af lycka öfver utsigten att få vara med om ett så verkligt
spännande och hårresande äfventyr som att fånga en
hvaltisk. Det hade hon läst om i jagtböcker och sjöromaner,
och när hon nu satt i båten, kändes det som en rysning i
maggropen, bara hon tänkte på, att snart skulle hon
kanhända få se det förfärliga djuret, resande sin svarta rygg
öfver de väldiga böljkammarne och med ett slag af sin
väldiga stjärt krossa deras bräckliga farkost i spillror.
Ilusch. Hvad det var farligt och hvad det var roligt.
Nästan som att läsa en roman.
l’å stranden stodo Söderberg och Lars och väntade,
när fru Omans båt närmade sig. De hade andra tankar.
Söderberg stod alldeles stilla och plirade med ögonen öfver
hafsytan för att se riktigt skarpt, och han flyttade och flyttade
med fötterna af bara ifver. Men Lars gick fram och tillbaka
på bron nere vid sjöboden och svor ideligen. Det vill säga
han försökte att svära för att på något sätt utfylla
väntti-den. Men han lyckades icke att få fram ett enda
begripligt ord. Anders svor med. Kort, tvärsäker, röd och
fryntlig, satt han på en upp- och nedvänd gammal bat och val-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
