Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders tog ökan, och nu började de tre båtarna att
förfölja det sårade djuret. Rätt hvad det var, syntes ungen
alldeles vid kanten af Larses båt. Då släppte en af
drängarna årån, och innan Lars, som höll på att ladda, hann
att få på knallhatten, smälde han till honom med all sin
makt med harpunen. Den blef sittande, och fisk och härpun
försvunno plötsligt från vattenytan.
Ett vildt hurra skallade, och Lars sköt i glädjen på
måfå efter den stora fisken.
»Nu-nu ska-ska vi ha fatt på stora morsan,» skrek han.
Båtarne bildade linie. Fru Öman och unga fröken hade
rott ut i sin båt, och flere båtar hade kommit till. Som
en löpeld hade underrättelsen spridt si.u. att det kommit en
hvalfisk in bland skären, och nu kommo från alla kanter
och håll båtar, som skulle taga del i den stora jagten. De
kommo från norr och söder, öster och vester, och i båtarne
sutto män, kvinnor och barn. På sjön bildade de en regelbunden
linie, och för hvarje manöver som hvalen gjorde, upphäfdes
från båtarna ett vildt hojtande.
Den lilla hvalen hade försvunnit, hvarför man antog,
att den var död. och allt intresse samlade sig nu kring den
stora. Den hade gifvit sig utanför öarna och låg nu midt
ute i fjärden och vältrade sig och sprutade.
Midt öfver på andra sidan fjärden var ett långt,
skog-beväxt land. som var ituskuret af en smal ränna vatten. Få
båda sidor om denna ränna, som skar sig långt ut i sjön,
låg en lång sträcka af grundt vatten, och kunde man jaga
hvalen dit, var man trygg för att ha honom fast.
Därför bildade de anfallande båtarne linie. 1 en
halfcirkel närmade man sig från olika håll det väldiga djuret,
som i sin ångest och förskräckelse än dök ned på djupet, än
visade sig uppe på ytan, piskande vattnet med sin väldiga
stjärt. Man sköt på det, man skrek, man kastade med stenar
hvilka förut tjänat till barlast. Det var ett oväsen, till
hvilket de skogiga stränderna med sina klippor och stenar säkert
sällan hade skådat maken. Djuret blef vildare och vildare.
Plötsligt stannade dess väldiga kropp högt öfver vattenytan,
och man förstod, att nu satt hvalen fast på den långgrunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
