Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
sandbottnen. Ett väldigt jubelskri dånade öfver vattnet,
och nu började båtarne lägga till. Först kom Lars, svärjande
och stammande, under det han med hemska åtbörder svängde
en yxa. Karlarne började hoppa ur båtarna, och anföllo
vidundret på nära håll. Det blef förfärligt sargadt,
hänsynslöst höggo de in, framifrån och från sidorna, blodet flöt från
det sårade djuret och färgade vattnet med sin mörka,
lef-rade färg.
Lars blef så ifrig, att han sprang upp och satte sig
grensle på djurets rygg, i tanke att på så sätt bakifrån gifva
det dödshugget. Men då gjorde fisken en sista ansträngning
och med stjärten klippte den till Lars på örat, så att han
stod rätt på hufvudet i det grunda vattnet.
Men då sprang Lars upp igen. Iian var så arg, så att
bela ansigtet gick i vågor på honom, och ban stammade
och ansträngde sig, så att det rann svart utefter mungiporna.
»De-dc-de-det sk-sk-ska du, ta mig fan, ha igen,»
skrek han.
Och därmed sprang ban framför hufvudet och klämde
till hvalen, så att nosen klöfs. Det starka djuret föll tungt
ned på sidan, en blodström färgade vattnet, och några
väldiga ryckningar skakade hennes stora kropp.
Då fick Per Gustaf, Larses dräng, se något märkvärdigt
som rörde sig framåt på vattnet. Toppen af en stång vippade
fram och tillbaka ofvan vattnet och kom allt närmare,
rivalens unge var inte död, fast harpunen satt fast i dess nacke
och nu kom den simmande för att söka efter modern, dök
upp från djupet, därför att den anade fara, eller kanske
därför att den ville dia, som den gjort, när Söderberg först
upptäckte hvalen, och tyckte, att den var så farligt lång.
När Per Gustaf fick se stängen, som syntes af sig själf
vippa fram öfver hafsytan, förstod han genast, att hvalens
unge icke var död, och han greps af ett häftigt begär att
förvärfva ära och utmärkelse. Han sade inte ett ord till
någon, utan ensam och allena hoppade han i en af båtarna
och gaf sig till att ro emot djuret. När ban kom intill
stängen, tog han en lina, som låg i båten, och kastade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
