Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 240 —
Vi stego upp ocli sjönko snart ned i den gröna soffan,
där kaffe ocli likörer väntade framför oss. Middagen var
slutad, och det bästa återstod, njutningens stund,
cigarrernas, munkens, uppsluppenhetens ocli de plötsliga
förtroendenas härliga ögonblick.
»Hvad var er far?» förmådde jag mig slutligen att
fråga. Nyfikenheten blef mig öfvermäktig, och en känsla
al-tycke för denna öppenhjärtligt godlynta och naiva människa
gaf mig mod. »Eller tycker ni inte om att berätta om er
själf?»
»Jo för all del, om ni vill höra så! Men det blir en
lång historia, om jag skall tala om, hur jag har kommit hit
som restauratör i Köln. Men vill ni höra på, så ska’ jag
gärna berätta.»
»Min far var torpare i Småland», började han.
»Jag kunde just tro det», afbröt jag honom.
»Ja, det har hjälpt mig fram i verlden det, ska’ jag
säga. Smålänningen har alltid setat i mig, och den sitter
för resten i mig än. För jag har alltid förstått att reda mig
i de allra kinkigaste förhållanden, och kan man inte det,
då kommer man inte långt. Och så har jag alltid varit glad
och hurtig till lynnet i sällskap med andra människor. När
jag är ensam, kan jag vara alldeles som förtviflad ibland,
men bara jag kommer ut med andra, är det, som 0111 det
blåste bort. Och därför tycka alla människor, att jag är en
så’11 glad och lifvad själ. Och börjar man en gång att bli
ansedd för det, så är man tvungen att hålla på. Nåja, min
barndom var just inte någonting märkvärdigt. Jag gick
hemma och hjälpte te med litet at’ hvarje och gjorde ett par
dagsverken på herrgår’n ibland. Det är för besynnerligt,
när jag nu tänker tillbaka på det här gamla. Hvad jag väl
kommer ihåg min konfirmation.»
Han darrade plötsligt på rösten och kastade sig tillbaka
i soffan. Ilan fick tårar i ögouen, och hans ansigte fick ett
alldeles obeskrifbart uttryck af något, som jag skulle vilja
kalla för godmodig fromhet.
»Om en människa någonsin har stått ren och skär
inför sin Gud, så gjorde jag det i den stunden. Jag grät som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
