Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I gamla dagar.
Längst ut i skärgården, där kobbarna försvinna och
Östersjön öppnar den fria synvidden, ligger på det väldiga
skäret, hvars klippor äro rundspolade af vattnet, ett högt,
hvitt torn. Högst upp i tornet är en fyr. Ocli när
skymningen faller, blänker det plötsligt till ifrån tornets spets,
antingen sjön i lugna, jämna dyningar slår emot klipporna,
eller den i otämdt raseri kastar de tunga vågorna högt öfver
berget, så att vattnet slår upp emot byggnadens fönster
och omhvärfver bela tornet med en massa af yrande skum.
Skenet blinkar alltid i långa, breda floder fram öfver det
mörka vattnet, och milslångt ut till liafs synas de gula
vägarne, hvilka med styrkan af ett månsken upplysa den vida
farleden. Det är fyren, som är tänd, och efter dess ljus
spejar seglaren oroligt, när han i nattens mörker söker det
säkra inloppet.
Men i gamla dagar fans där ingen fyr. En liten by
med låga kojor sträckte sig långs efter skäret, och
stenmurar af tunga, sammanhopade klippblock hindrade vattnet att,
när stormarne kommo, skölja bort de rödfärgade stugorna
ifrån klippan eller åtminstone slå öfver land och rycka de
uppdragna båtarne med sig i svallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
