Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 256 —
rets yttersta udde. Och när fartyget stod högt uppe på
grundet, fast inkilat mellan klipporna, medan bränningarna
i krossande svall spolade dess sidor, då släcktes det förrädiska
ljuset, och i bidande klungor afvaktade befolkningen den
stund, då de bräckliga räddningsbåtarne slogo i stycken mot
klipporna. Hände det, att någon obehörig kom i land, då
small ett skott från en refflad sälbössa, och hafvet begrof
honom i sin vida famn, det stora tigande hafvet, som aldrig
yppat en hemlighet.
När vågorna sedan lade sig till ro, och vinden mojnade
ut, då låg ett fartyg vrak ute på grundet. I båt efter båt
rodde befolkningen dit, lastens rikedomar fördelas af den
edsvurne nämden, och på fartygets förråd lefdes det sedan
kungligt i veckor och månader, ute bland de låga
fiskarkojorna.
Men tiden går, och med den försvinna människorna,
små och stora, vilda och tama, lyckliga och olyckliga. Som
en väldig rensare går ban sakta fram, der människor byggt
hus för sin lilla glädje eller stora sorg, der sopar ban
sakta och ljudlöst igen hvarje spår af lif, styrka, hälsa och
kraft utplånar från jorden hvarje minne af människor, som
varit, och efter fullbordadt värf går ban vidare, städse till
nya arbeten af förödelse och glömska.
Så gick det också på det låga skäret. Det kom andra
tider och andra människor. De vilda sällarne med sina
kvinnor dogo bort eller flyttade inåt landet, sökande nya
förvärfs-källor, der mord och rof icke längre spelade hufvudrollen.
Men de, som flyttade inåt landet, tvinade bort af längtan.
Ty hafvet drog dem.
Den siste, som fanns kvar af dc gamle sälfångarne i
Östersjön, lefde ensam i en fiskarekoja inne i skärgården.
Han drog sin not qch sålde sin fisk, och ännu hör man
sägnen om den gamle sjöröfvåren, som i stor sälskinnsmössa
midt i sommaren, med ett långt skägg, hvilket täckte ett
väderbitet ansigte, och skarpa ögon, som försigtigt och
liksom frågande granskade den person, med hvilken ban talade,
hvarje lördagsmorgon lade till vid badortens brygga för att
sälja fisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
