Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 270 —
af kärlek och ömhet. De ville tala med hvarandra, emedan
de klämts samman däruppe på klinten af samma oro, samma
ängslan och samma lust. Men blåsten k väfde deras röster,
och därför talade de icke, utan fortforo att i längtan stirra
mot hafvet.
Ty därute långt borta förbi de sista skären, där hafvets
hvita skum sprutades upp mot solen och i hvita kaskader
som af fräsande snö syntes gå i ett med himmelen,
skymtade de ett segel. Det var »Polstjärnan» som kom,
»Polstjärnan», den stora nordsjöbåten, som fördes af Store-Lars,
ocb som hade deras närmaste ombord.
Under den första dagen, då den västliga vinden började,
kom endast den första båten, som seglat på Shetland, hem.
Den kom med full last af långa och hälleflundror, och männens
hustrur och barn mötte den i hamnen och hämtade de sina
hem. Natten därefter kom den andra, och dagen därpå kom den
tredje. »Polstjärnan» var den enda, som dröjde, —
»Polstjärnan» och ännu en — och för hvar dag hade stormen
tjutit öfver det blåglänsande hafvet med ökad kraft. Men
just därför, att alla de andra kommit hem, voro nu de
väntande hustrurna dubbelt fulla af oro, om nätterna drömde de
onda drömmar, och om dagarne stodo de stilla på klipporna
och spejade ut öfver vågor och brott efter »Polstjärnans» segel.
Underrättelsen, att ett segel syntes vid horisonten, som
kunde vara »Polstjärnan» och att detta segel nalkades, hade
samlat kvinnorna från hvarje del af ön och fört dem samman
uppe på klinten. De stodo där, stirrande ut mot hafvet,
medan blåsten piskade deras ansigten och kroppar och
pressade tårar ur deras ögon. Medan de stodo där, sågo de
seglet växa bakom bränningarnas skum, dyka ned i vågorna
och försvinna, skjuta upp ånyo, dyka igen och ändtligen
höja sig mot den blåa luften, till dess att intet tvifvel mera
var möjligt.
Det var »Polstjärnan», som kom. För fulla segel kom
den, och med rasande fart bars den fram af den rasande
stormen. Till och med toppseglet var hissadt, och som ett sus
gick det på en gång från mun till mun bland flocken på
klippan: »Den har topp.» Det var något af bela öns heder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
