Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det öfver honom som en känsla af feghet. Tänk, om
hustrun ej skulle öfverlefva detta. Tänk, om hans tankar på
sjön skulle blifva verklighet! Det kunde ej vara utan
betydelse, att ban hört kyrkklockor ringa i sina öron midt på
hafvet. Tänk, om ban blott kommit hem för att se
hustrun dö!
Lars tänkte icke vidare. Men full af denna tanke,
smekte ban hustruns bruna kind ocli hennes mörka hår,
som om ban velat vagga ett litet I mm till ro, och hans
känslor gingo så högt inom honom, att tårarna pressades fram
ur hans ögon. Men i detsamma gaf hustrun ifrån sig ett
förfärligt skri, och hennes kropp skakades, så att Lars måste
resa sig upp. Ensam och utan att kunna få en förnuftig
tanke i sitt hufvud, såg han hur hela denna kropp, hvilken
han kände så väl, arbetade i den yttersta vånda. Och medan
ban såg därpå, gick bela lians lif förbi hans inre syn, som
om han legat på sin egen dödsbädd. Han blef till en liten
gosse igen, som sprang på stranden och metade krabbor.
Han tyckte att ban blåste utför en brant och slog hufvudet
mot berget, låg till sängs och hade feber. Så sjönk han i
hafvet och hörde båten splittras i stycken mot ett skär, mot
hvilket hafvet bröt gult och hvitt. Han blef man och satt
på klippan med en liten flicka i sitt knä, och framför dem
glittrade fullmånen i en bred strimma af hafvet långt på
andra sidan om fyrens blinkande öga. Så stod ban framför
altaret och var klädd i svart, och prästen läste: »Föröken
Eder och uppfyllen jorden. Hustrun skall vara när sin man
och vara honom underdånig, och de tu äro icke längre tu,
utan ett kött.» Och ban hörde klockorna i kyrkan, som
ringde igen, och det small bösskott öfver skären och gossarne
ropade hurrah, och åter hörde han prästen som bad: »Herren
välsigne Eder och bevare Eder».
I detsamma vaknade han till verkligheten igen af ett
skrik, som skakade honom i hans innersta. Han böjde sig
instinktlikt ned, och ban såg hufvudet af ett barn, och han
tog fatt i hufvudet och drog och drog, till dess att han höll
en nyfödd gosse mellan sina hårda händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
