Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 277 —
Så blef allt stilla och tyst, och när Lars kunde se för
tårarna, som pressade sig fram ur hans ögon, låg hans
hustru i lians egen smutsiga fiskarkoj midt emot honom ocli
log af den starkaste lycka. Stora långa karlen böjde sig ned
öfver kojen och grät som ett barn.
Men i nästa ögonblick sprang Lars uppför trappan
och förkunnade med hög röst nyheten, och när ban åter
kom upp i båten, mötte han barnmorskan.
Däruppe var det ingen, som hade gått ifrån däck.
Gripna af allvaret i den scen, som de visste spelades där
nere, hade de alla stått stilla, väntande på att hjälpen kom
ifrån land, så att Lars icke behöfde vara ensam. Men när
barnmorskan gått ned blef det lifligt på däck och allas
händer sträcktes mot fadern.
»Hur många pojkar har du nu, Lars?» sade en gubbe
som stod där.
»Jag har fyra», svarade Lars. »Men ingen af dem
alla liar kommit så tidigt på sjön.»
Det tyckte alla var bra sagdt. Men så ofta historien
berättades, försummade man aldrig att tillägga, hur grant
det såg ut, när Lars tog den storväxta hustrun och lyfte
henne som ett barn ned för den branta trappan till ruffen.
Och som slutet på historien kommo alltid de beundrande ord,
hvilka en annan hustru hade yttrat vid tillfället:
»Han tog henne så fint som en bakelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
