Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 281 —
hvilka i omöjliga ställningar surrat sig fast med tåg vid en
afbruten stump af masten, vid skeppsluckän eller vid
kajut-taket. Då kommer en väldig våg och slukar hela båten i
sitt kalla famntag; när vågen är borta, drifver båten där igen,
men ban, som stod vid rodret, syns icke mer, och utan styre
vänder båten för vågorna och drifver vidare, medan det
knakar i det gamla virket, och på stafven, som reser sig upp,
namnet Delphin lyser som fosfor.
Sådana syner ser Märta, där hon sitter, och hon kan
icke uthärda dem. Hon kan inte tro i längden, att en sådan
olycka verkligen skulle komma att inträffa. Ty hon är ung,
och hennes sinne är så lätt, att hon omöjligt kan fatta, hur
något sådant skulle kunna drabba henne. Därför gnuggar
hon sina ögon, och om en liten stund ler hon åt sin egen
fruktan. Ja, hon ler ett inåtvändt, soligt löje, därför att hon
kommer att tänka på, hur om en dag kanske en stor, brun
hand skall gripa ett hårdt tag om hennes lif, och ett par blåa
ögon spela mot hennes, medan en man med kyssar söker
hennes mun.
Men fast hon midt i sin ängslan tänkte ljusa tankar, var
Märta ändå icke de mörka kvitt. Generationers instinkt liade
bränt fruktan för hafvet in i hennes hjärta, och hon var sä
ung och så otålig, att hon ej rådde med att vara ensam med
denna ängslan, som kvalde henne. Men längtan gjorde henne
uppfinningsrik och slug. Och af gammalt visste Märta, att
det fanns ett medel, ett enda, hvilket hon kunde anlita för
att få lugn. Om hon tillgrepe detta, skulle hon kanske röja
sin hemlighet. Kanske skulle man skratta åt henne. Men
hvad gjorde väl det? Om hon skulle?!
Märta tvekade ännu, där hon satt, och hon kastade
försiktiga blickar omkring sig på de kala klipporna, som om
ögon lurat på henne i mörkret. Men med ens sprang lion
upp, och med snabba, säkra steg ilade hon fram i mörkret,
Blåstens kraft hade stegrats. Den svepte omkring
flickans smärta gestalt, så att kläderna lågo liksom smetade fast
utefter kroppen, och klädningen fladdrade ut med en kraft,
som ville den rycka henne loss ifrån klippan. Men utan att
låta sig hejda sprang Märta vidare. Hon sprang den smala
Gernandts Folkbibliotek. U. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
