Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 294 —
naturligtvis Bommen här lika väl som hela ön reda på en
half timme efter att det hade händt, och därför begrep ban
också, att det måste vara något alldeles särskildt, som
förmådde unga Märta att just denna kväll vara hemifrån. För
att ha något att göra och för att samtidigt tillfredställa sin
nyfikenhet, följde emellertid Bommen efter benne, och när
Märta stod stilla framför bänken, där mor Albertina satt ocb
* talade så oskyldigt om hur allting var hemma ocb om
Delphin, som inte kommit tillbaka, då stod Bommen också belt
oskyldigt på handelsmans brygga nere vid sjön och såg ut,
som om han tittat på vädret. Och när Märta sprang hem
till sig, följde Bommen efter, så fort hans gamla ben orkade
bära honom, och det var sannerligen inte så långsamt. Ty
Bommen var en karlakarl, och trots sina fem och sextio år
skulle ingen kunna upptäcka ett fel på hans kropp. Hade
Märta inte haft så mycket annat att tänka på, skulle hon
bestämdt hafva hört honom och blifvit förskräckt.
Nu hörde hon, som vi redan veta, ingenting alls, och
Bommen kom fram alldeles lagom för att han skulle få se
dörren falla igen efter den springande flickan.
Då stannade Fille Bom midt på gatan och stod där en
lång stund, tänkande en bel serie af tankar.
Flickan hade varit ensam, ocb så vidt han hade
kunnat märka, hade hon ingen mött. Hon hade gjort sig ett
ärende till mor Albertinas stuga, och därifrån hade hon vändt
om och sprungit direkte hem, som om hon haft eld i
kläderna. Hemma hade hon ingen, som väntade på sig, och
hela tiden hade hon annars som sagdt varit ensam.
Nu finns det ingenting underligare än det, som flickor
kunna hitta på, och aldrig kan man förstå deras vägar, om
man inte ta’r kärleken med i beräkningen,
Detta visste Fille Bom, dels af egen erfarenhet, dels
genom en flitigt öfvad iakttagelse, och när han funderat en
stund, kom ban därför att tänka på Delphin, som ännu inte
kommit tillbaka.
Då gick det upp ett ljus för honom: Han knäppte
med fingrarna och utstötte en lång hvissling.
»Nils», sade ban alldeles högt. »Holio! står det så till!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
