Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 300 —
vrede och hot, när stormen bryter spegeln och piskar vågorna
mot stranden i fragga och skum.
Historien var också den, att gamle Olausson varit lots,
men icke var det längre, och detta hängde samman med, att
gamle Olausson hade en konstgjord fot ocli en riktig. Den
konstgjorda foten hade han fått af staten tillika med
pension, när han föll från den engelska lastångarens däck ned
i lastrummet och blef ofärdig för lifstiden. Så länge han
lefde, kunde Nils minnas den dagen, då detta hände. Det
var en oktoberkväll, och två män kommo in i stugan, där
han var ensam med mor, och de två männen stannade vid
dörren utan att våga säga något. Modern hade rusat emot
dem och ropat: »Hvar har ni Olausson? Hvar är han?»
Aldrig liade Nils sett henne så häftig, och aldrig hade han
hört henne ropa så. Och när de främmande ingenting
svarade, slog hon händerna för ansigtet, och det ljöd ur hennes
bröst ett ljud, som kom en af männen att gripa hennes arm
och skrika högt, fast med skälfvande röst: »Han är inte
död». Så kom en förklaring i få, korta och afbrutna, ord,
och en stund därefter blef fadern inburen och lagd i den
stora sängen inne i kammaren.
Det blef liksom tystare i hemmet efter den dagen.
Men när gande Olausson fått sin konstgjorda fot, så var han
snart rörlig och kry som trots någon af de andra; och fast
ban inte kunde få stanna i kronans tjänst, så kunde han
väl ändå göra skäl för sig på annat vis. Därför tog han en
lott, som då var ledig, i Delphin, och gammal som ban nu
var ocli lytt på köpet, så gjorde ban ändå sina resor lika så
väl som någon annan och båtlaget ville inte mista honom.
Ty Olausson var det goda humöret ombord, och glädjen
följde med honom, hvar han kom och gick.
Men under den sista sommaren hade gubben börjat att
vara krasslig. Han var 07 år fylld, och åren började taga
ut sin rätt äfven för honom, som eljest kunde skryta med,
att han aldrig varit sjuk. Det var bröstet, som var dåligt,
och fast Olausson själf var djupt öfvertygad, att alltsammans
bara var småsaker och snart skulle gå öfver, så samtyckte
han dock, när sonen i alla fall var ledig, att låta denne fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
