Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 308 —
hvilka föra direkt in i naturens hemlighetsfulla verkstad, där
ingenting står stilla, där det städse sker något nytt. En kustbo
sitter stundom och hör på detta ljud, och medan han hör
därpå, blandar sig ljudet på ett sällsamt sätt samman med
den stora anblicken af hafvet, som städse skiftar. Och hvad
ban ser, synes honom fördjupa hans eget lif.
Solen sjunker alltmera. Den sjunker i den
triangel-formade fördjupningen mellan två mörka klippor, hvilka som
fantastiska skuggor resa sig öfver vattnet. Allt som solen
sjunker, blir skuggan svartare vid klippornas fot, medan
deras kammar och himlen däromkring glöda i starkare
färger. En blinkning, ett sakta glittrande, hvilket drages
samman, som om hela färgspelet suddades öfver af en varsam,
osynlig hand — och ett lugnt, mjukt skimmer efterträder de
starka färgernas glans. Skymningen börjar falla som en slöja
öfver vatten och skär, och grodornas kväkande ljuder högre,
som om det förut dämpats genom glansen från solen, hvilken
nu gått bort.
Då glimtar det fram som ett lysande, oerhördt öga
inden milda juliskymningen, och öfver det stilla hafvets
ofantliga spegel blänker en flod af ljus. Ljusfloden kommer från
fyren, och som vid knäppningarna af ett trolskt urverk
kastas skenet ut öfver klippor och vatten, skärande ljusa, breda
vägar i skuggan, som solen lemnat efter sig, när den gick.
Utåt hafvet och inåt skären kastas ljusvågorna, och ser man
längre bort, upptäcker man små lysande prickar, hvilka
tyckas stiga ur hafvet och drunkna i vågens dyning, hvilken
häfves, som när en stark och sund människa sakta andas
under lycklig sömn.
Kustbon är van vid allt detta. Men ändå kan han sitta
länge och se därpå, ocli han kau känna, hur tankarna tystna
och liksom röra sig vördnadsfullt och sakta inför detta
tystnadens majestät, känna, hur oron domnar, ocli allt, som gör
uppror, vill stinga eller såra, fäller vapen och böjer knä inför
den stora stillhet, hvilken är mäktig som tanken på den
allsmäktiga godheten själf.
Jag vet icke, hvarför denna åsyn af hafvet i dess
aftonlugn så ofta inom mig själf väckt tanken på en barmhärtig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
