Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 311 —
honom lefvat, åldrats och dött. Så ung han var, mindes
han, att han känt något sådant, och som med ett skarpt
eggjärn hade tanken rifvit sönder hans gosseårs fantasier och
låtit honom se kallt och nyktert på verkligheten. Men hur
det var, hade den tiden glidit förbi, och han for bort och
kom till sjös, därför att han ej kunde motstå begäret att få
se världen, som lockade. Sedan hade han seglat på långtur
och sett, hvad andra berättat om främmande land, han hade
smakat söderns drufvor och sett svartögda kvinnor le, när
ban bad dem om kärlek. Men ändå hade ban kommit
tillbaka, och här, på samma plats, där ban nu satt, hade han
setat och inom honom hade det brutit fram som en visshet,
att hvart i världen han gick, skulle ban längta åter till den
klippiga ön på den klippiga kusten, där intet träd kunde
växa i höjden, men där han kände sig hemma, och där hans
lifs böljor lade sig till ro.
Äter spratt Nils till och reste sig upp. Hvarför kom hon
inte? Och hvad betydde egentligen allt detta? Hvart gingo hans
tankar i kväll, eftersom ban kände sig så underlig till sinnes?
Hvad var det, som steg och tog makten inom eller utom
honom denna underliga sommarafton?
Äter såg Nils ut åt hafvet, som om det kunnat gifva
honom ett svar, och det kom för honom, hur många som
före honom setat och sett ut öfver detta samma haf och
undrat och grubblat, som om svaret skulle komma någonstädes
långt bortifrån, dit ingen kan hinna, och där skvn och
vattnet blifva till ett. Han tänkte därpå, till dess att ban spratt
upp vid att höra steg. Det kom en beklämning öfver honom,
som fruktade han, att det var någon annan än den han
väntade, som kom.
Men som ban reste sig upp, såg ban en smal, lång
skugga höja sig öfver branten af en klippa. Den kom från
dalen och tycktes flyga fram öfver de nötta stenvågarna, där
så många fötter trippat till hemliga möten. Och i ett nu
slog lyckan ut som i full blomma inom honom, ocli samma
fröjd, som spirat, när han mött Märtas ögon och hört hennes
hviskande ord nere vid bryggan, betog honom på nytt. Han
sprang henne icke till mötes. Han reste sig blott makligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
