Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 312 —
upp, som om lian blygts öfver den känsla, hvilken kom hans
lemmar att darra, och segerviss, leende, ung och lycksalig,
lät ban henne komma alldeles intill sig, innan han lyfte sina
armar och grep henne om skuldrorna för att i nästa nu
hölja hennes ansikte och hals med kyssar.
»Nils», sade Märta andfådd. »Nils!»
Men det var bara för syns skull, af gammal god vana
och för att det skulle så vara. Nils fattade orden också som
de voro menade, och Märta skulle blifvit mycket förvånad,
om han fattat dem annorlunda.
Så satte de sig ned, och Märta började prata. Hon
kvittrade som en liten lärka, och hon hade ett lågt, dämpadt
skratt, som Nils mången natt legat i kojen eller setat vid
rodret på storbåtens däck och längtat efter att få höra. Och
orden fladdrade omkring, som om de burits på lärkvingar
och bara varit till för att fladdra i solskenet. Märta talade
om mor och om far, om hur rädd hon varit, när Delphin
inte kom, om lotsen Sjöholm, som brukade skämta med
henne och vänta ut henne om kvällarna, om hur hon
längtat efter Nils, hur hon gått och frågat mor Albertina, hur
listig hon varit, och hur hon legat och kysst kudden om
natten. Så tog hon Nils om halsen och kysste honom en gång
till. Och därpå började hon att tala om fisken, och hur ledt
det var att stå och arbeta med knifven i de tunga långorna
och lukta saltlake sedan, så det aldrig ville gå ur. Därpå
undrade hon, om lille bror sof i natt, och om någon skulle
märka, att hon var lite. Och så kröp hon ihop som ert katt,
slog armarna om halsen på Nils och klängde sig upp i hans
knä, där hon blef sittande, tyst och utpratad. Inte en enda
gång såg hon utåt hafvet, och det. fanns ingenting i bela
hennes unga varelse, som inte lekte och log.
Nils satt och höll armen om hennes lif, och öfver
hennes axel sågo hans blickar ut mot rymden. Det var, som
om bela hafvet ändrat utseende och färg, som om det blifvit
något belt annat än det haf han såg, när han nyss satt här
ensam. Den dunkla vinfärgen, som skimrade från himlen
ned i vattnet, fyrens blänkande breda vågor af ljus, de små
glimmande prickarna flere mil bort i söder, svalkan i luften,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
