Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 324 —
vid deras första möte efter skilsmässan. Hvad angick det
honom? Kunde hon inte dansa med hvem hon ville?
Hvarför inte lika gärna med honom som med en annan?
Men Nils kunde icke få detta sammanhang bort ur sina
tankar. Återigen kom det för honom, att Märta kvällen förut
nämnt denne mans namn, fast det då glidit honom förbi, som
om det ingenting haft att betyda. Han kände, hur blodet
steg till hans kinder, och lian blef blossande röd. Nu satt
tanken kvar inom Nils. Nu skulle den också blifva sittande.
I)et var alltså honom, hon haft i tankarna. Det var han,
som uppehållit henne, när hon dröjt. Inte ens då hade hon
kunnat hålla sig från att nämna hans namn, då — när de
båda träffats och allt som skedde dem emellan, hade varit
så heligt och högt. Och nu dansade hon med den andre,
som om ingenting händt. Kunde öfverhufvud dansa.
Ville dansa.
Nils stod stilla och såg, hur de båda stannade i dansen.
Han såg, hur den unge lotsen böjde sig ned öfver Märta,
och hur hans ögon glödde, som de alltid plägade, när de
mötte en vacker Hickas ansigte. Nils stod så nära, att ban
kunde se, hur Märta gaf honom en lång, vacker blick tillbaka.
Nils såg allt detta utan att röra sig från stället, och ban
trodde sig drömma, när ban ögonblicket därefter såg Märta
gå rätt fram till den plats, där han själf stod.
Hon såg inte ens förlägen ut, bara skälmaktig, och
bon sade, nästan som 0111 ingenting händt:
»Vill inte du också dansa med mig?
Nils förstod dunkelt, att detta skulle betyda ett
närmande, och ett ögonblick drog det som en aning igenom
honom, att han tagit det hela för hårdt, att det kanske
kunde bli godt, och för en sekund var det något inom
honom som vacklade. Men i nästa tog vreden honom ånyo.
På nytt var han inne i fåran, öfver hvilkens kanter solen
icke nådde ned, och medan ban kände som 0111 han slagit
och piskat sig själf blodig, emedan han måste hålla på sitt,
stötte han undan Hickans hand och sade med en röst, som
skälfde af bat:
»Gå du, med den som vill. Jag vill inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
