Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
]^Iär sysslorna i hemmet voro slut, och skymningen
föll, då brukade Märta gå ut, och hon gick långsamt och
tankfull fram på alla de stigar, hon kände. Medan hon så
gick, plägade hon tänka öfver allt detta, och hon plägade
då också undra öfver, att allt hvad hon förr tänkt, känt och
genomlefvat, nu syntes henne så fjärran och aflägset. Det
hade försvunnit någonstädes borta i ett aflägset djup, och
hvad hon förr kunnat drömma 0111 eller tänka på, det kom
aldrig mera tillbaka. Det hade bara lämnat kvar inom henne
ett tomrum, som aggade och brände och icke gaf henne ro.
Märta var i många fall en underlig flicka. Och en
egendomlighet bland andra var, att hon ej i likhet med byns
andra Unga flickor hade någon väninna, till hvilken hon kunde
förtro sig. Nog hade hon lekt med de andra flickorna,
noj-sat ocli skämtat med dem, och nog kunde hon gå och hålla
sin bästa väninna om halsen och höra henne berätta om
kärlek och löften, möten och framtidsförhoppningar. Men all
tid hade hon hört på sådana berättelser med en säregen
undran öfver hur det egentligen var möjligt, att någon kunde
berätta sådant. Inte för allt i världen skulle Märta kunnat
berätta för någon, hur hon haft det med Nils. Nog kunde
det hända, att åldermans Dora — det var väninnan -— hade
brytt henne för Nils. Men aldrig hede Märta kunnat svara
henne. Aldrig gaf hon väninnan en bekännelse, sådan som
denna i liknande fall visst ej skulle tvekat att afgifva. Märta
gick tyst och hörde på, hur den andra pratade, och hon
kände sig på en gång brydd och lycklig öfver hennes ord.
Men svara henne hade hon inte kunnat. Bara smålett och
skakat på hufvudet och börjat tala 0111 annat.
Nu var Märta rädd för den blonda förtroliga flickan,
som ville veta besked 0111 allting och ibland nästan tycktes
förstå halfkväden visa. Därför undvek hon henne, när de
möttes, och när Märta gick ut och försökte reda i sitt
medvetande allt, som händt henne, detta underliga, stora,
hvilket låg öfver henne som en förunderlig tyngd och gjorde
hennes djupblå ögon dubbelt djupa och dubbelt undrande,
då gick hon allena ut och sökte de stigar, där hon ingen
mötte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
