Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon nndvek också den plats, där hon plägat sitta med
Nils, och hon var alldeles viss, att hon gjorde det, därför att
han varit så hård emot henne, och därför att hon hatade
allt som kunde påminna om honom. När det var dans i
byn, gick Märta gärna dit, och hon gick ur hand i hand,
dansade än med den ene och än med den andre, och hon
njöt däraf ocli var glad. Men när dansen var slut, hade
hon aldrig någon, som följde sig hein igen, som lade sin
arm om hennes lif och i nattens tystnad hviskade ömma
ord i hennes öra. Märta grät ibland, när hon gick hem, och
önskade, att hon aldrig gått ut. Men de aftnar, då
ungdomen icke samlades, kände hon icke desto mindre en
besynnerlig tomhet, som om hon saknat något, och ensam gick
Märta då på någon af de vägar, som förde till de öde klip
porna vid hafvet. Där kunde hon sitta länge och se ut
öfver denna tafla, som alltid blir ny. Ilon kände sig icke
olycklig, endast på ett besynnerligt sätt ensam. Det var,
som om ingen kunde vara så ensam som hon. Det var
någonting i hennes lif, som var slut, någonting, som var
af-klippt, och det hade skett så hastigt och tvärt, att hon
ingenting hade känt.
Märta satt ofta där nere vid hafvet och såg ut öfver
det mörka vattnet. Men en dag började det att ljusna
öfver klipporna, och ett skimmer föll öfver hennes väg.
Under de dagar, som följde ljusnade det alltmera, ocli snart
stod augustimånen blank och rund på det mörkblå fästet.
Dess ljus dallrade öfver det vida hafvet, och den plöjde som
ett bredt gult bälte genom dunklet. Månl juset braun och
skimrade i luften, och det som brann i luften speglade sig i
tusen lugna, vaggande småvågor på det stora hafvet, som gick
med dyningar fram till klippan, där Märta satt. Tystnaden
var så underlig, och allt omkring den ensamma flickan
tycktes sofva.
Då hände också det underliga, att Märta för första
gången, sedan Nils for bort, brast i våldsam, hejdlös gråt,
Utan att hon tänkte på det, utan att hon märkte det nästan,
föllo hennes tårar. Det var, som hela hennes kropp blifvit
mjukare, alltsom tårarna strömmade, och sorgen fick luft. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
